Förskolepolitiken gör Sverige fattigare

Många vet att det är ett svårt pussel att få vardagen att gå ihop, småbarnsföräldrar inte minst. De lämnar bort sina barn till en förskola för att kunna arbeta ihop de pengar som behövs – för att betala förskoleplatsen! Staten tar sig rätten att bevilja en grupp föräldrar, de med barn på förskolan, ett bidrag på 14 000 kronor per månad, medan de som föredrar att själva ta hand om sina barn i bästa fall erhåller 3 000 kronor - en diskriminering som borde väcka vrede hos alla som påstår sig kämpa för rättvisa och solidaritet. Den konkreta historien går tillbaka till Alva Myrdals faiblesse för kollektiv barnuppfostran och till Göran Perssons utspel inför valet 1998 om så kallad maxtaxa på dagis.  
Få är medvetna om att det nuvarande systemet faktiskt är en fattigdomsfälla som sänker vårt välstånd i stället för att höja det. Den korta förklaringen är att planhushållning fungerar sämre än marknadsekonomiska lösningar, både vad gäller effektivitet och förmåga att tillgodose medborgarnas önskemål. En utförligare förklaring handlar om hur man bedömer vad som är samhällsekonomiskt optimalt, det vill säga bäst för ”AB Sverige”/folkhushållet. I en samhällsekonomisk analys jämförs ett visst förslag med andra, konkurrerande lösningar. Poängen med denna metodik är att enbart ta med ”sanna” intäkter och kostnader och exkludera skatter och subventioner. Vi måste skilja mellan stat och samhälle. Det är felaktigt att använda en eventuell vinst för den offentliga sektorn som argument för förskolornas nytta. Av samma skäl som det inte går att försvara en viss investering med att den ”skapar jobb” eller ökar exporten. Ett land kan ha en rik stat, genom att lägga beslag på merparten av produktionsresultatet, medan medborgarna själva är fattiga och maktlösa. Och vice versa, i en fattig stat kan medborgarna leva ett gott liv.
Konkret: en månadsplats på förskolan kostar för ett heltidsbarn cirka 15 000 kronor, varav staten och kommunerna betalar allt utom maxtaxan på en dryg tusenlapp. Alternativen är att antingen låta föräldrarna betala allt själva eller att låta subventionsbeloppet gå direkt till föräldrarna. Vad skulle hända i det senare fallet? Klart är att väldigt många fler än i dag då skulle välja att vara hemmaföräldrar.  En annan viktig punkt är att priserna på daghemstjänster i detta alternativ sjunker rejält. Det är detta nya jämviktspris på en fri marknad, uppskattningsvis cirka 9 000 kronor per månad, som anger det sanna värdet av daghemmens verksamhet. Förlusten för AB Sverige uppgår därmed till cirka 6 000 kronor per heltidsbarn och månad eller totalt cirka 30 miljarder per år (nästan 1 procent av våra samlade inkomster).