Vad skriver kristna ledare under på i upprop för Israel?

Att avvisa antisemitism är självklart. Att erkänna Israels rätt att existera är självklart. Att sörja den 7 oktober är självklart. Att be för judar, palestinier, iranier, kristna, muslimer och alla civila som sitter fast i historiens kött­kvarn är självklart.

Men att därifrån gå till att tolka ett amerikansk-israeliskt angrepp mot Irans ledar­skikt som ett Guds mirakel, där man tackar Gud för att människor dödas på 40 sekunder, då har vi lämnat kristen tro och klivit rakt in i något betydligt mörkare.

Då blir Bibeln inte längre Guds ord. Då blir Bibeln en militär GPS. Sväng vänster vid Jeremia, bomba höger vid Hesekiel, mål eliminerat vid Sakarja. Och jag måste säga det rakt ut: det är teologiskt mag­starkt så att syret tar slut i rummet.

Lars Enarson säger att Gud gör under i Iran. Att det som sker är en befrielse för Israel, USA och hela världen. Prisat vare Gud.

Men är det verkligen detta Kristi kropp på jorden ska uppmanas att göra? Ska vi tacka Gud för riktade dödanden, jubla när en regim decapiteras militärt, kalla geopolitisk vålds­utövning för väckelse och läsa Gamla testamentet som om det vore Pentagons press­meddelande med fotnoter från profeterna?

Det här är inte en liten exegetisk detalj. Det handlar om vilken Gud vi faktiskt tillber. Jesus säger: saliga är de som skapar fred. Inte: saliga är de som hittar ett bibelord till nästa flyganfall. Jesus gråter över Jerusalem. Han sitter inte i en studio och säger: ”Fantastiskt, 40 ledare på 40 sekunder, Herren är god.”

Och här blir det riktigt allvarligt: två månader senare ser vi inte någon kollapsad iransk regim. Tvärtom. Iran står kvar, Mellan­östern är ännu mer instabilt och väst­världen går mot ekonomiskt mycket tuffare tider på grund av denna attack. Så vad var miraklet? Att Iran blev friare? Att Mellan­östern blev tryggare? Att världen blev stabilare? Att energi, frakter och matpriser fick ännu en religiöst välsignad knuff utför stupet?

Min fråga till alla kristna ledare som stödjer denna utveckling är enkel: när blev det kristen mognad att applådera stormakts­politik bara för att den råkar samman­falla med vår profetiska karta?

För jag känner igen mekanismen. Först bestämmer man sig för vad Gud gör. Sedan letar man bibelord. Sedan kallar man det urskiljning. Till sist står man där och tackar Gud för sådant som skapar mer hat, mer krig, mer lidande och större behov av ännu fler ”mirakel”.

Det är möjligt att Israels säkerhet kräver hårda beslut. Det är möjligt att Iran är ett reellt hot. Det är möjligt att världs­politiken ibland är brutal, smutsig och full av omöjliga val. Men det är en helt annan sak att säga: Gud gjorde detta. Prisad vare Herren.

Där går min gräns. För när kristna börjar förväxla Guds rike med Netanyahus krigs­kabinett och Trumps utrikes­politik, då har vi inte fått större tro. Då har vi fått sämre kompass.

Jag säger det som en människa som inte vill kasta Israel under bussen, inte vill bagatellisera antisemitism och inte vill låtsas att Iran är en gullig scoutkår med kärn­tekniskt fritids­intresse. Men jag vägrar också att gå med i kören som sjunger halleluja över döda kroppar.

Kristen tro måste klara två tankar samtidigt: Israel har rätt att existera. Iranier har också rätt att leva. Antisemitism är vidrigt. Militärt jubel i Jesu namn är också vidrigt. Bibeln har ett judiskt rot­system. Men den är inte en blanko­check för varje bomb som faller över Mellanöstern.

Kanske är det här vi behöver börja om. Inte med upprop där 80 namn blir andlig legitimering av en redan förut­bestämd geopolitisk hållning. Utan med den obekväma frågan:

Följer vi Lammet som blev slaktat – eller har vi bara hittat ett fromt språk för att heja på dem som slaktar?