Vad riskerar ett öppet samhälle med stor tolerans mot intolerant islam?

Sverige har under 1900-talet gradvis blivit ett fullt ut demokratiskt och fritt land. Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män från och med riksdags­valet 1921. Verklig religions­frihet, med rätt att gå ur Svenska kyrkan utan att samtidigt gå med i ett annat godkänt tros­samfund, genom religionsfrihets­lagen 1951. All politisk makt fråntagen kungen genom regerings­formen 1975. I våra grundlagar finns ett starkt skydd för åsikts­frihet, yttrande­frihet, mötes­frihet, tryckfrihet och religions­frihet.

Det öppna och fria samhället har inte kommit till av sig självt och utgör ingen naturlag. Tvärtom, både historiskt och globalt i dag är det ett undantags­tillstånd. Enligt det demokrati­index som The Economist Intelligence Unit (EIU) publicerar kan endast 25 av världens 167 länder beskrivas som full­värdiga demokratier – och utvecklingen rör sig numera åt fel håll. Men fort­farande tillhör de fem nordiska länderna topp­skiktet i den rankningen.

Om det var en kamp att skapa det öppna och fria samhället, så är det lika mycket en kamp att bevara det. Från olika håll riskerar friheterna att under­grävas. Det kan ske genom att vi tar friheten för given och inte skyddar den. Det kan ske utifrån extrema rörelser på den politiska höger- eller vänster­kanten. Och det kan ske utifrån religiösa rörelser inom islam, som önskar under­gräva samhället som det ser ut i dag.

Islam möter oss i många olika versioner. Alltifrån islam som kulturell identitet utan att vara en tro som praktiseras, till hängiven personlig andlighet, och hela vägen till vålds­bejakande islamism.

Oavsett var på skalan muslimer placerar sig så präglas allt för stora grupper muslimer av problematiska värderingar i sin syn på det öppna och fria samhället. Det är värderingar man har med sig från sina muslimska hemländer och som man inte enkelt skakar av sig vid vår landsgräns eller snabbt överger efter en introduktions­kurs i svenska. I kombination med den växande segregationen i Sverige, med områden som töms på inhemska medborgare och i stället domineras av invandrade kulturer, så behåller många de medhavda värderingarna.

Den växande antisemitismen i Sverige är ett sådant importerat problem, med rötterna i Mellan­österns kulturer, och med det tragiska resultatet att allt fler judar i dag inte ser det som möjligt att leva i Sverige. Utvand­ringen av judar från Sverige till Israel för­dubblades mellan 2023 och 2024.

Ett annat problem gäller religions­friheten. Det står förvisso i Koranen att det inte ska förekomma tvång i religionen, samtidigt som traditionell muslimsk juridik straffar avfällingar och kräver att samhället ska under­ordnas sharia.

Här finns det en statistisk utmaning för det demo­kratiska samhället. Det går självklart inte att dra alla muslimer över en kam. Och vi ska inte göra skillnad på människor utifrån etnicitet eller religion när det gäller frågor om invandring, uppehålls­tillstånd och medborgar­skap. Men statistiskt innebär en stor muslimsk invandring från Mellanöstern att antisemi­tismen ökar, religions­friheten ifrågasätts av fler och synen på jämställd­het mellan män och kvinnor förändras. Det är ett sociologiskt faktum som inte bara kan ignoreras.

Redan 1945 beskrev Karl Popper vad som kommit att kallas tolerans­paradoxen. I sin bok Det öppna samhället och dess fiender skriver han: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”