Andens enhet måste bygga på lydnad mot Guds ord

Enhet och splittring är två hög­aktuella ord i vår kristenhet. Enhet är verkligen en gudomlig befallning att lyda, inte en godtycklig bonusdygd. Men verklig enhet förut­sätter något mer grund­läggande och omistligt: evangeliet. Kristen enhet kan inte isoleras från Kristi evangelium. I debatterna om huruvida församlingar ska bejaka samkönade relationer, om medlemmar i samma församling kan tänka olika i frågan och om församlingar kan samverka med varandra trots olika stånd­punkter, slängs ofta en anklagelse mot traditionalisterna: ni splittrar! Ni värnar inte om den enhet Jesus bad Fadern om!

Men är anklagelsen verkligen legitim? I slutet av Romar­brevet, efter att ha utlagt evangeliet, skriver Paulus: ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (16:17–18). Församlingen uppmanas att akta sig för dem som skapar splittring – för splittrarna. Vad består splittrings­tendenserna i? Att de ”väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i”. De ifrågasätter den apostoliska läran och uppfinner nya läror i strid mot den. Det är Guds definition av splittrare. Notera även att detta är avslutningen på ett brev som inletts med ett resonemang om Guds rättfärdiga vrede över dem som ägnar sig åt onaturliga begär: samkönade sexuella lidelser och handlingar (1:26–27). Här finns ingen uppmaning till enhet trots teologiska skillnader. Nej, Paulus är tydlig: ”Håll er borta från dem!”

Vidare säger Judas­brevet 17–20: ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sade till er: ’I den sista tiden kommer hånfulla människor som drivs av sina gudlösa begär.’ Det är sådana som skapar splittring, oandliga människor som inte har Anden. Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro.” Judas skriver om individer vars drivkraft inte är Guds ära och syndares frälsning, utan utlopp för sina egna begär. Det är ”sådana som skapar splittring”. Än mer skriver han att dessa splittrare inte har Guds Ande – de är inte bröder. Kontrasten är sanna lärjungar, som känne­tecknas av att de bygger upp varandra på sin allra heligaste tro. Guds folk karaktäriseras av att de utgår från Guds sanning, som finns bevarad åt oss i Skriften.

Faktum är att Judas inleder brevet med: ”Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemen­samma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har över­lämnats åt de heliga. Hos er har det nämligen nästlat sig in vissa personer [som] är gudlösa, de förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus” (vers 3–4). Vi hör ofta församlings­företrädare säga att de vill gå vidare från frågan om samkönade relationer: kan vi inte fokusera på Jesus i stället? Även Judas medger i början av sitt brev att han mycket hellre skulle ha skrivit ett sprudlande brev om frälsningen i Kristus. Vem vill inte fokusera på Jesus? Men när vissa, som genom sin livsstil förnekade Kristus och rättfärdigade sin omoral med hänvisning till Guds nåd, hade nästlat sig in i gemen­skapen, kände han sig nu nödgad att mana församlingen att ”fortsätta kämpa” för sanningen.