Bred uppslutning av pastorer för Israel verkar störa Enqvist

Roger Enqvists kritik i Världen idag saknar verklig bäring på Pastors­uppropet för Israel. I stället riktar han in sig på min tjänst och ifråga­sätter huruvida kristna bibliskt kan glädjas över bönesvar i krigstid.

Enqvist påstår att det är ”självklart” att avvisa antisemi­tism och erkänna Israels rätt att existera. Det är det tyvärr inte. I en tid då ropen på att ”globalisera intifadan” skallar på våra gator och judar återigen hotas av förintelse, är detta ett akut ställnings­tagande. Antisionism är vår tids dominerande form av antisemitism – man förföljs inte längre främst för sin ras, utan för sin stat. Att kyrkan tiger idag, så som den i stor utsträckning gjorde under 1930-talet, är ett historiskt misstag vi vägrar att upprepa. Det är därför Pastors­uppropet är så oerhört viktigt och glädjande nog på kort tid fått en bred upp­slutning från pastorer och ledare inom alla samfund i Sverige och Norden.

Dessa pastorer har inte skrivit under på min tjänst som böne­ledare eller på något ”militärt jubel”. De har gjort ett djupt teologiskt ställnings­tagande. De bekräftar – i enlighet med kyrkans långa tradition om rättfärdigt krig, Israels rätt till trygghet och själv­försvar mot de krafter som svurit att utplåna nationen. Detta inbegriper i allra högsta grad den iranska regimen. Av någon märklig anledning verkar denna breda kristna uppslutning störa Enqvist oerhört. Man kan verkligen undra varför.

Kärnan i Enqvists kritik tycks vara att jag tackade Gud när mulla­regimens ledarskikt nyligen slogs ut i en kirurgisk precisionsattack som minimerade oskyldigt lidande. Enqvist tycks inte vara emot kristen vapen­tjänst eller Israels rätt att försvara sig, utan hans kritik är att man som kristen gläds när man får bönesvar om seger i strid. 

Den regim som eliminerades hade bara veckorna tidigare mördat tiotusentals av sina egna med­borgare, samt avrättat och torterat otaliga av våra kristna tros­syskon i decennier. Vi talar här om verklig ondska! Deras högsta mål är att utplåna den judiska nationen i en atomisk förintelse. Enqvist bekymrar sig i stället över att väst­världen går mot "ekonomiskt tuffare tider" på grund av attacken. Vilket upp-och-nedvänt rättspatos!

Vi frossar inte i personliga fienders död, men det finns en biblisk princip för tillfällen ”när de ogudaktiga förgås råder jubel” (Ord 11:10). Den enda gången ordet halleluja nämns i Nya testamentet är när Babylon döms för att Gud ”har utkrävt hämnd på henne för sina tjänares blod” (Upp 19:1–3). 

Enqvist driver med sådana som hänvisar till Bibeln i det som nu sker i Mellanöstern. Petrus uppmanar oss tvärtom att ge noga akt på det profetiska ordet (2 Pet 1:19), men Enqvists uppfattning verkar i detta nu mer formad av SVT:s nyheter än av Skriften.

Vår familj är vän med författar­innan Marziyeh Amirizadeh, som satt dödsdömd i Teherans Evin­fängelse för sin kristna tro innan hon efter inter­nationella påtryckningar lyckades fly. Vår glädje över Israels fram­gångar bleknar i jäm­förelse med det jubel och den ivriga bön som förföljda iranska kristna likt henne visar för Israels insatser. Dessa tros­syskon har väldigt lite tålamod med ängsliga attityder som Enqvists. 

Kanske krävs det att Enqvist eller hans familj skulle vara aktiva i Försvars­makten medan Sverige hotades av ett nynazistiskt utplånings­försök, för att han hypotetiskt skulle hitta den moraliska klarheten att tacka Gud när fiendens ledare eliminerades. Tills den dagen tvivlar jag på att hans kritik kommer att vinna gehör hos dem som söker biblisk sanning, moralisk klarhet och andligt mod.

Debatt

Vad skriver kristna ledare under på i upprop för Israel?

Roger Enqvist