EU:s sändebud för religions­frihet får inte bli en symbolpost

Utnämningen i sig är mycket glädjande och efter­längtad – posten har stått tom i över ett år. EU saknar inte verktyg för att agera, men man saknar ett tydligt politiskt ledarskap som prioriterar religions‑ och trosfriheten i utrikes­politiken.

Det finns redan EU-riktlinjer för främjande av religions‑ och trosfrihet, etablerade dialog­format med tredje­länder och diplomatiska möjlig­heter inom såväl utrikes‑, handels‑ som utvecklings­politiken. Verktygen lämnas dock alltför ofta längst ner i verktygs­lådan – utan tydlig politisk uppföljning eller ansvars­tagande. Den primära frågan är därför inte vem som nu tillträder utan snarare hur sände­budet kommer att kunna använda sitt mandat. I nuläget finns det få tecken på att rollen har stärkts med ökade resurser, tydligare politisk för­ankring eller en mer central placering i EU:s besluts­strukturer. Utan åtgärder likt dessa riskerar rollen att få symbolisk snarare än förvandlande funktion.

Röster hörs nu brett från civil­samhället. Budskapet har varit tydligt: religions‑ och tros­friheten måste integreras konsekvent i EU:s relationer med omvärlden och inte behandlas som ett nisch­område eller ett tillägg. För länder som Sverige, som bygger sin utrikes‑ och utvecklings­politik på inter­nationellt samarbete, är ett starkt och trovärdigt EU helt avgörande. Ensamma kan vi inte effektivt försvara religions‑ och tros­friheten globalt. Men tillsammans kan vi göra skillnad, bara den politiska viljan finns.

Religions‑ och trosfrihet är inte en särfråga för kyrkor eller troende. Det är en grund­läggande mänsklig rättighet som också har all­omfattande negativa konsekvenser när den inte efterföljs. Vi vet att där rätten att tro, byta tro eller avstå från tro begränsas, följer i regel förtryck, polarisering och instabilitet. I ett förhållande­vis sekulärt samhälle som Sverige innebär detta lika mycket rätten till att inte tro som rätten att tro. Värnandet om och försvaret av religions­frihet berör oss alla, just eftersom de negativa effekterna av inskränkningar drabbar de samhällen vi lever i.

Religionsfrihet handlar ytterst om människo­värde. Om rätten att leva i enlighet med sin över­tygelse, utan rädsla. Om skydd för minoriteter och ansvar hos majoriteter. Utnämningen av en nytt särskilt sändebud kan bli början på en nödvändig kurs­ändring. Men bara om den följs av ett stärkt politiskt mandat, ökade resurser och tydlig upp­följning. Allt annat vore ett svek mot dem som varje dag betalar priset för att deras tro, eller brist på tro, inte respekteras. Europa kan bättre. Och vi bör kräva det.