Har kyrkan missat målet med predikan?

Evangeliet skiner inte lika klart genom frikyrkans predikan längre. I stället för människans behov av räddning och omvändelse från synd handlar predikan för mycket om roliga anekdoter och andlig självhjälp för ett lyckligare liv. För att nå predikans mål behövs ett förtydligande av dess syfte och innehåll.

Målet för varje predikan är att måla upp Guds härlighet i Jesus Kristus för åhörarna så att de ger Gud ära och gläder sig över frälsningen i Jesus Kristus. Detta innebär en förvandling av människans hjärta som också leder till lydnad av Guds bud. För att uppnå detta mål behöver kyrkan predika evangeliet. Evangeliet strålar med ljuset av Guds härlighet som kommer från Jesus ansikte och lyser upp våra hjärtan (2 Kor 4:4-6). Tron öppnar våra ögon för Guds skönhet och tillfreds­ställer våra hjärtan av hans kärlek och nåd som får sitt största uttryck i Jesus död för världens synder. 

Evangeliet har en mångfald av goda nyheter för människors liv. På grund av våra synder var vi Guds fiender; Satan hade juridisk rätt att anklaga oss inför Gud som fördömde oss till döden vilket gav oss sorg, modlöshet och ångest. Men på grund av att Jesus Kristus har dött i vårt ställe för våra synder får vi syndernas förlåtelse, rätt­färdighet, vänskap med Gud, befrielse från mörker, glädje, hopp och frid och så vidare. Människor behöver frälsning från sina synder och därför måste kyrkan uppmana åhörarna till omvändelse och tro på Jesus Kristus.

Att predika evangeliet innebär att predika Kristus från varje text. Jesus säger att alla skrifter, alltså Gamla testamentet, handlar om honom och har därför en koppling till Jesus död och evangeliet. Dikena vid sidan av evangeliet kan beskrivas som laglöshet och legalism. Laglöshet innebär att förkunna Guds nåd utan behovet av omvändelse vilket leder till att jag får leva hur jag vill för Gud förlåter mig ändå. Legalism innebär att förkunna Guds bud utan behovet av Guds nåd vilket leder till en själv­rättfärdig­het där Gud inte behövs. Båda dessa är fel och att inte predika evangeliet leder till båda två.

Säg att en icke-frälst besöker en gudstjänst för första och enda gången i sitt liv. Varför skulle vi inte vilja predika evangeliet för den och riskera försumma tillfället att den blir frälst? Evangeliets anstötlighet är också dess skönhet. För de som inte tror sig vara syndare är talet om korset en stötesten och för de världsligt visa är det en dårskap. Men för dem som tror är det Guds kraft till frälsning!

Även om en icke-frälst aldrig skulle besöka en guds­tjänst får vi inte tro att evangeliet inte gäller kristna. Evangeliet handlar om frälsning men inte bara frälsning från syndens straff utan också syndens makt. Församlingens synder är förlåtna men det betyder inte att den slutat synda. Kristna behöver alltså evangeliet lika mycket som en icke-troende för att bli fri från synden i ens liv.

Det finns en risk att predika om Jesus utan att predika evangeliet. Och det är kanske här som flest predikningar missar målet. Risken är att predikan berättar om vem Jesus är utan att förklara varför människor behöver tro på honom för att bli frälsta och ta emot hans gåvor. Många människor uppskattar Jesus och hans under­visning men tror inte att de behöver omvända sig och lita på Jesus död för deras synder. Att predika Kristus handlar därför om att predika tro och omvändelse.

Roliga och motiverande berättelser skapar tillfällig glädje och inspiration men gör inte människor saliga och passionerade för Gud livet ut. Det som skapar verklig lycka och ger Gud ära, är evangeliet om Jesus seger över synden på korset. Om kyrkan lyckas med Kristus­centrerad förkunnelse av evangeliet kommer lydnad till Guds bud som en konsekvens av förvandlade liv. Varje predikans uppmaning bör därför handla om att ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet” (Mark 1:15).