En förvriden bild av det sköna

Många har sett Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden. Hur gripande har han inte fångat den själsliga rörelsen kring Mästaren dessa sista timmar som de ännu kunde vara tillsammans.
I snart femhundra år har den varit föremål för vördnad, beundran och andakt. Bland våra många bilder, ikoner och skulpturer av Kristus intar nog Nattvarden den främsta platsen, inte bara konsthistoriskt utan också andligt.

Att då ge sig på att förvanska den till ett omoraliskt spektakel är skändligt. Det är vad Elisabeth Ohlson Wallin gjorde i Ecce Homoutställningen.
Denna skändlighet har i dagarna avtäckts i en av våra ministrars rum i Rosenbad. Birgitta Ohlsson har i samtal med Statens konstråd önskat fotokonst med politiska inslag i sitt arbetsrum. Hon tycker att Elisabeth Ohlson Wallins tavla beskriver "det kristna kärleksbudskapet".

Är kärlek att håna, häda, förvrida det som är sant, gott och skönt? På mig ger det intryck av en skev typ av kärlek. Som om en skärva i ögat förändrat det onda till något gott, det fula till något vackert.
Birgitta Ohlsson Wallin ser fram mot vad Vatikanens representant ska säga om tavlan på väggen.
Vad säger detta om EU-ministern? Det är ett barnsligt, hånfullt yttrande som inte imponerar.
Denna tavla är en skamfläck för Sverige. Jag tror att Jesus älskar de människor som är framställda på tavlan men jag tror också att Han vill ge dem ett nytt, rent, annorlunda, friskt liv.
Jesus kan stå ut med att bli förklädd som syndare, men för oss som vördar vår Herre och Mästare är det svårt att se. Vi tror inte att det verkliga budskap som Jesus har gett handlar om att bara älska.
Till äktenskapsbryterskan säger han: "Gå, och synda inte mer."
Det finns en väg till verklig befrielse, som Elisabeth Ohlson Wallin har missat.

Ingrid Ydén Sandgren