Kyrkans relation till den omgivande kulturen har alltid varit en utmaning. Två diken är synliga. Det första diket är att avskärma sig från omgivningen och på olika sätt skapa distans och främlingskap till alla som inte delar församlingens tro och liv. Det andra diket är att smälta samman med tidens idéer och bli en andlig spegelbild av kulturen.

Debatten om frikyrkans syn på sexualitet fortsätter och den är relaterad till frågan om kyrkans förhållande till kulturen. Som en del av debatten skrev teologen Joel Halldorf nyligen att kyrkoledare och samfund ”behöver inse att om de vill vara en respekterad del av samhället (vilket Pingst vill) så ingår det att deras uttalanden kan bli föremål för offentlig diskussion”.

Joel Halldorfs poäng är viktig. Vi som kristna ska inte dra oss undan offentligheten. Det är tvärtom en självklarhet att kristna ska spela med öppna kort. Vi har inget att dölja. Vad vi tror på och vad vi sysslar måste vara öppet och offentligt, möjligt för vem som helst att undersöka.

Som Paulus i 2 Korintierbrevet 4:2 säger om sitt arbete: ”Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåter i Guds åsyn åt varje människa att själv bedöma mig” (B2000). Eller som Jesus säger i rättegången inför översteprästen Kajafas i Johannesevangeliet 18:20: ”Jag har inte talat i hemlighet.”

Detta är en del av den apologetiska kallelsen: att offentligt förklara och försvara kristen tro.

När det är sagt måste det också sägas att om längtan efter att bli en respekterad del av samhället får prioritet, leder det vilse. Jesus var långt ifrån respekterad av sin samtid; de korsfäste honom. Paulus berättar om hur han för sitt budskaps skull hånades, pryglades, fängslades, stenades …

För att bli fullt ut respekterad i vår kultur krävs numera en avlagd trosbekännelse i utvalda frågor: Sjung den svenska abortlagstiftningens lov, infoga dig i Pridetåget och betrakta alla religioner som vägar till frälsning.

Men den kristna församlingens första prioritet måste alltid vara Guds vilja, inte omgivningens reaktion. Gudsfruktan måste få övertrumfa respekt från samhället.

Som Paulus skriver: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2). Det är ett återkommande tema i NT: Vi är kallade att leva i men inte av världen. Det perspektivet måste få finnas med också i samtalet om sex.