Sjunde brittiske ledaren på tio år

Med Keir Starmers (social­demokratiska Labour) avgångs­besked på måndagen står det klart att Storbritannien i sommar kommer att få sin sjunde premiär­minister på tio år. Det är ett föga avundsvärt rekord i politisk instabilitet bland Europas stormakter det senaste halvseklet, och vittnar om en grund­läggande brist på riktning för det en gång så stolta kungariket.

Efter de konservativa premiär­ministrarna David Cameron, Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss och Rishi Sunak riskerar nu också Labour att hamna i samma nedåt­gående spiral av missnöje bland sina parlaments­ledamöter och väljare, mer än villiga att under­minera och avsätta sin egen och landets ledare.

Förväntningarna är stora inom Labour på den skyhöge favoriten Andy Burnham, tills helt nyligen borgmästare i Manchester, som en under­görare. För det krävs en osedvanlig förmåga att ge de svår­flörtade och krävande britterna ett nytt hopp att samlas kring. Burnhams tankar om ökad decentralisering, mindre London-styre, ett nytt och proportionellt valsystem samt ökad offentlig kontroll över energi och vatten, kan här faktiskt träffa rätt.