Vänd tystnaden och träd upp för de oföddas rätt till liv!

Den politiska diskussionen om abort har blivit än mer orimlig sedan riksdagens beslut att föra in abort i grundlagen. Under årets Almedals­vecka har tre program­punkter berört ämnet – samtliga med inriktningen att ytterligare stärka aborternas plats i samhället.

Direkt efter beslutet den 20 maj publicerade också Krist­demokratiska kvinno­förbundet bilden ovan på Facebook. Den cyniske läsaren kanske undrar om det är så lycklig en kvinna känner sig på väg till abortkliniken för att avsluta graviditeten, det vill säga avsluta livet på en liten människa i vardande? Eller är det lyckan en kvinna känner efter att graviditeten avslutats och fostret inte längre lever?

Banaliseringen av abortfrågan går tyvärr allt längre i vår kultur. Inte blir det bättre av att texten under bilden lyder: ”För oss är varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp en självklarhet.” Men kvinnans rätt till sin egen kropp är inte ifrågasatt. Ingen får göra något med en kvinnas kropp utan hennes samtycke. Abortfrågan handlar om något annat, nämligen barnets rätt till sin kropp. Enligt svensk lagstiftning, nu snart en del av grundlagen, är det barnet som saknar rätt till sin kropp under de första 22 veckorna av livet. Därefter ges barnet skyddsvärde och får den rätt till sin kropp som kvinnan hela tiden har.

Abortfrågan är ett exempel på hur media kan göra en uppfattning politiskt omöjlig. Innan Krist­demokraterna ändrade uppfattning brukade Alf Svensson inför val intervjuas i SVT utan att ges någon chans att utveckla partiets ståndpunkter i andra frågor. Allt skulle, till parti­ledarens frustration, handla om partiets abortmotstånd.

Eller tänk på hur Lars Adaktusson jagades utifrån hur han röstat i EU-parlamentet, i enlighet med den legitima principen att frågor om abort ska avgöras nationellt och inte av EU. Men det kunde media fultolka som abort­motstånd. Drevet blev sådant att Ebba Busch kände sig tvingad att offra sin partikamrat – för inget är värre i dag än att stämplas som abort­motståndare.

Så har kritiken av abort tystnat över nästan hela linjen. Alla vet vad som gäller – samfunden, det mesta av kristen press, pastorer, präster och teologer – och undviker frågan. Eller säger något om ”två skyddsvärda individer”, för att i nästa andetag ta bort allt skydd för den ena av individerna.

Medierna, som ofta beskriver sig själva som demokratins och det öppna samhällets försvarare, har använt sin makt till att stänga ner samtalet om abort. I stället för att belysa frågan och undersöka argumenten har man skapat ett samtals­klimat där priset är mycket högt för den som argumenterar för rätten till liv.

Det är fullt begripligt att Krist­demokrat­erna önskade få bort abortfrågan som den enda politiska fråga de fick uppmärksamhet kring och få en chans att presentera sin politik över hela det politiska fältet. Men det var ett strategiskt misstag att försöka få bort frågan genom att acceptera felaktiga premisser, i praktiken underkänna barnets människo­värde och rösta ja för att grundlags­skydda aborträtten.

Det är frestande att vika ner sig när opinions­vinden blåser hårt åt ett visst håll. Kortsiktigt kan man också göra vinster genom att följa med strömmen. Men om det som majoriteten driver under­känner fakta – som att mänskligt liv börjar vid befruktningen – och under­känner grund­läggande värderingar – som att alla människor oavsett ålder har människo­värde – då är det alltid rätt att vara oppositionell.

Över 35 000 små människor förlorade livet genom abort i Sverige 2025. Allt färre röster träder numera upp till deras försvar. Det är en tragedi. Men det går att ändra på.