Daniel Alm ger i sin replik tyvärr inget klargörande svar på den fråga jag ställer i artikeln ”Var går gränsen, Daniel Alm?” angående hur pingstförsamlingar ska förhålla sig till samkönade relationer. 

I min artikel bad jag Alm förklara vad han menar med följande formulering i sitt brev till Sveriges pingstpastorer: ”svaret självklart ja om frågan är ifall homosexuella kan vara medlemmar och aktiva i en pingstförsamling … Själva läggningen och identiteten bör aldrig vara en fråga för den diskussionen.” 

Alms bejakande av tanken på en sexuell läggning bidrar till att cementera läggningar som inte har något bibliskt stöd. Detta trots att det finns vittnesbörd om att det går att förändra.

Men någon förklaring till denna historiska positionsförändring hos pingsts främste ledare får man inte. Han hänvisar till att det varit en tuff tid och säger:

”Övertygelser prövas på ett annat sätt när de ska försvaras i alla rum, i bibelstudiet, i församlingen men också i mötet med ett sekulärt präglat samhälle.” 

Just här ligger en risk när det gäller sanningsfrågor. Man kan inte anpassa sanningen efter vem man pratar med. Guds Ord säger sanningen i frågorna kring hbtq och egentligen är det ingen svår fråga teologiskt. Däremot är det svårt både att stå rak under trycket och att bemöta människor. 

Observera att det är en ytterst liten grupp hbtq-personer i svensk frikyrka det handlar om och ändå är samfunden beredda att låta dessas problematik styra utvecklingen. Dessa personer är älskade av Gud och hans kärlek till hbtq-personer kan fylla också oss genom den helige Ande. Men att som Pingsts tyngsta publika profiler – du själv, Daniel Alm, och Niklas Piensoho – välja en annan väg än Bibelns tydliga undervisning är ett stort avsteg från den historiska och globala pingstkarismatiska rörelsen. 

För Lewi Pethrus var äkta bibeltro helt fundamental. Enligt utsago har Pingst en vision om väckelse, vilket är gott och väl, men det finns historiskt ingen väckelse utan bibeltro, utan rak förkunnelse om gudsfruktan, synd och nåd. Den som läser Nya testamentet ser dessutom att sexuell synd nog är det vanligaste temat när det gäller synd.

Alm skriver att han ”uppfattar att Gerdmar använder frågan om hbtqia+ som ett redskap för att avgöra om man är bibeltroende nog eller inte.” 

Men detta är ingen intellektuell lek eller tävling i bibeltrohet, utan en fråga om människors eviga väl. Sexuell renhet är en självklar del av kristen livsstil, och enligt Guds Ord står den som bryter mot Guds vilja under domen. Accepterandet av samkönade relationer är en sådan fråga som kan och bör dela församlingen. Här har köttet fått allt friare spelrum. Hbtq-frågorna är ett svärd genom svensk och västerländsk kristenhet. Att välja och legitimera sådan livsstil är ett avfall från kristen livsstil. Bibeln är klar: ”Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp.”

”Bibelsyn” är inte teori utan en fråga om gudsfruktan. Min relation till Guds ord är min relation till Herren. Vågar man gå emot Guds uttalade vilja? Förstår man att vi ska göra räkenskap för hur vi leder? Visst kan du kalla detta lagiskt, men Frälsaren själv skärper lagar när det gäller sexuell omoral. Gudsfruktan är början till vishet och de som låter andra saker komma först leder svensk kristenhet på villovägar.