Den inflytelserike pingstpastorn Niklas Piensoho säger i DN:s artikel om Andreas Wijk att det som skett i synen på samkönade i församling bara är början: ”Vi har tagit ett första steg … men dansen är trots allt i gång” (DN 23/3). Samtidigt lämnar mångåriga medlemmar Filadelfia.
Processen är likartad i Equmeniakyrkan, som överväger det kyrkohistoriskt unika att utesluta människor på grund av deras bibeltro och syn på hbtq (Dagen, 30/3).
Frågan är: Var går gränsen, enligt Pingsts ledare Daniel Alm? I sitt brev till rörelsens pastorer (VID 2/3) finns flera formuleringar som tyder på en positionsförändring hos Alm, men detta har inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Åtminstone är han, medvetet eller omedvetet, otydlig.
Under rubriken ”Sexualitet, församling och uppdrag” skriver han:
”Jag är övertygad om att pingstförsamlingarnas önskan är att så långt man kan vilja innesluta och uppmuntra människor till engagemang och detta med ett minimum av kontroll. Samtidigt fungerar inga gemenskaper utan en process där också ledaruppgifter ges efter någon form av beslut. I en sådan process blir svaret självklart ja om frågan är ifall homosexuella kan vara medlemmar och aktiva i en pingstförsamling. Själva läggningen och identiteten bör aldrig vara en fråga för den diskussionen. Det som kan vara en fråga däremot är vägval i livet och om dessa påverkar möjlighet till förtroendeuppdrag och medlemskap. Som exempel, jag ser inte att vi med vår äktenskapssyn kommer att ha pastorer som själva lever i samkönade relationer.”
Den första frågan som bör besvaras är vad Alm menar när han skriver ”homosexuella”. Den rimliga tolkningen är att det handlar om personer som ”själva lever i samkönade relationer”. Alm säger ju att diskussionen inte handlar om läggning eller identitet. Med ”homosexuella” tycks Alm alltså syfta på personer som lever homosexuellt.
För det andra: Är frågan huruvida homosexuella kan vara medlemmar och aktiva i en pingstförsamling verkligen avgjord? Alm skriver: ”svaret [blir] självklart ja om frågan är ifall homosexuella kan vara medlemmar och aktiva i en pingstförsamling”.
Rubriken i brevet innehåller ju ordet ”uppdrag” och torde innefatta ledaruppgifter, och här nämns inte celibat. Enda reservationen gäller pastorer som inte får leva i samkönade relationer, enligt Alm. Där går tydligen gränsen (?).
Bibeln är klar i sitt konsekventa förbud mot den homoerotiska handlingen. Hur rimmar det med Alms ord ”självklart ja” till uppenbar synd hos medlem och ledare (bortsett från pastoralt ledarskap) i en pingstförsamling? Paulus nämner ju tio kategorier av syndare där de som lever i dem inte ska ”ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10). Två av dessa är de båda kontrahenterna i en homosexuell livsstil.
Pingst borde redovisa på vilka grunder man kan ignorera dessa ord. Enligt Alm är de som nu fokuserar på underförstått de sexuella synderna ”ärkehycklare”. Men de är då i gott sällskap av Paulus (och även Jesus, som tar tydligt avstånd från ”otukt”, där homosexuella handlingar ingår).
För det andra skriver Alm: ”Själva läggningen och identiteten bör aldrig vara en fråga för den diskussionen.”
”Läggningen och identiteten” är moderna termer, och bakom ligger tankar som går stick i stäv mot biblisk skapelse- och människosyn. ”Läggning” är något oföränderligt och när det används cementeras läggningar som homo-, bi- och heterosexualitet.
Det är inte bibliskt, och det finns många exempel på människor som bekänt sådan livsstil som synd, blivit förlåtna och fria. Det finns också troende som kämpar med olika böjelser hela livet, men väljer att avstå från att leva ut dem. Hur bibliskt är det att göra en syndig böjelse till en del av sin identitet?
Kön är däremot anatomiskt oföränderligt och manifesteras i varje cells dna som manligt eller kvinnligt.
Talet om ”identitet”, som Alm också bejakar, är en ytterligare eftergift till den sexuella revolutionen. Som han använder ordet i samband med ”sexuell läggning” öppnar det för en rad sexuella variationer. Men dessa ”bör aldrig vara en fråga för den diskussionen”, enligt Alm.
Betyder det att allt som legitimeras som relaterat till sexuell läggning och identitet är acceptabelt? Eller var går gränsen? Och gäller den endast pastorer, som brevet antyder?
Vi befinner oss på ett brant sluttande plan. Det är nu frikyrkans ledare behöver sätta ner foten mot utvecklingen och inte flytta på gränsstenar som legat där sedan apostolisk tid.