I september är det kyrkoval, och nomineringsgrupperna ligger i startgroparna. Socialdemokraterna brukar med sin väloljade organisation vara tidigast ute. Redan under senhösten i fjol antog också deras partistyrelse ett tämligen omfångsrikt program, som är inramat av partiets ideologiska strävan, så lydande: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.”
Ett särskilt avsnitt har fått rubriken ”En feministisk kyrkopolitik”. Det är alltså inte bara landets utrikespolitik som ska vara feministisk utan även kyrkopolitiken. Men hur ser en sådan ut i praktiken, och vad ska de förtroendevalda i kyrkans olika beslutsnivåer göra för att förverkliga den?
Dags alltså att ordföranden för kyrkomötets största nomineringsgrupp, som är just S-gruppen, Jesper Eneroth, lättar på förlåten för läsare och väljare. Vad utmärker en feministisk kyrka?
Mångas tankar går nog genast till jämställdhet mellan könen, eller bristande sådan, när de konfronteras med begreppet. I kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet i fjol och som synnerligen detaljerat i siffror redovisar fördelningen mellan könen i Svenska kyrkan (KsSkr 2020:5 Jämställdheten i Svenska kyrkan) står det också mycket riktigt att ”ordet jämställdhet används i Sverige när det gäller förhållandet mellan kvinnor och män”.
Den aktuella rubriken i S-programmet leder alltså snabbt tankarna till att könsfördelningen i Svenska kyrkan är skev till kvinnornas nackdel. Men skrivelsen vittnar om den totala motsatsen.
Här några exempel:
• Fyra gånger fler kvinnor än män är anställda i pedagogiska uppgifter.
• Sju gånger fler kvinnor än män arbetar med diakoniuppgifter.
• Nästan dubbelt så många kvinnor som män är kyrkomusiker.
• Hela åtta gånger fler kvinnor än män är anställda i assisterande uppgifter.
• Bland totalt 369 personer med chefsuppgifter i landet, exempelvis kanslichef eller kyrkokamrer, är 225 kvinnor.
• I det centrala kyrkokansliet i Uppsala är cirka 70 procent av personalen kvinnor.
• I församlingsråden ute i landet är könsfördelningen mellan de förtroendevalda ungefär densamma.
• För ett par år sedan passerade också de prästvigda kvinnorna sina manliga kolleger i antal.
Statistiken talar alltså sitt övertydliga språk. Den bör också Jesper Eneroth vara väl bekant med, eftersom han tillhör kyrkostyrelsen och den 7 maj i fjol var med och godkände att skrivelsen skickades till kyrkomötet. Sakernas könsmässiga sifferfakta i Svenska kyrkan gör därför en förklaring från honom om vad feministisk kyrkopolitik egentligen betyder ännu viktigare.
Skulle han för övrigt kunna tänka sig att byta ut rubrikens ord till ”kristen kyrkopolitik”?