Annika Borg, präst och flitig skribent i kyrkliga frågor, är inte ensam om att ha blivit diskriminerad av Svenska kyrkan på grund av sina åsikter. Det har jag fått erfara vid flera tillfällen. Sedan jag först blivit utsedd att delta i det ekumeniska så kallade följeslagarprogrammet, fått detaljerat utbildningsprogram och dito material hemsänt, kom lika plötsligt kontrabesked.
Och min långa – utan förhävelse – erfarenhet som samhällsjournalist och kyrkomötesledamot passade inte in i åsiktsgaloscherna hos dem i Kyrkans hus i Uppsala, som årligen valde en grupp deltagare för intressanta, av Svenska kyrkan administrerade, internationella journalistresor, bland annat till Israel och Palestina men också till afrikanska länder.
Jag påmindes om detta vid läsningen av negligerandet av Annika Borgs ansökan till tjänsten som ny direktor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem (se VID 2/12). Att det även är min självklara och tydliga markering av demokratin Israel – och påminnelser om dess grannländers systematiska hot och våld mot landet – som tillsammans med återkommande inlägg i kyrkomötessessionerna om att kyrkan utan ideologiskt färgade glasögon måste reagera mot diktaturer och förtryck av de mänskliga rättigheterna, är orsaken till att mina ansökningar aldrig föll i god jord, är jag helt övertygad om.
Trots gedigna meriter var Annika Borg ointressant för att kallas till anställningsintervju. Intresset blev dock plötsligt större efter hennes inlägg på Facebook om det hela, då utrikeschefen Erik Lysén meddelade att en ny intervjuomgång skulle inledas.
Alltid något, men sökande Borg ska nog inte hoppas alltför mycket. Det ser onekligen snyggare ut att göra en tillfällig reträtt från den kyrkliga ledningens sida.
För egen del räckte alltså inte 17 års erfarenhet som kyrkomötesledamot och ännu flera års engagemang i andra kyrkliga beslutsinstanser – samt flera decennier som yrkesverksam samhällsjournalist – för att bevärdigas en enda internationell journalistresa.
Sedan jag vägrats deltagande under tre, fyra år bestämde jag mig för att årligen fortsätta söka. Antalet ansökningshandlingar blev stort – varje sådan med egen version.
År 2011 anordnades en resa till Etiopien, inför vilken jag betonade önskemålet att på plats studera resultatet av Svenska kyrkans arbete i landet och åter på hemmaplan förmedla detta i artiklar och på annat sätt.
Två år senare, 2013, var det dags för en veckas resa till Israel och Palestina. I ansökan påminde jag om att jag ratats i flera år samt att jag på förfrågan om orsaken inte fått någon förklaring. Även generalsekreteraren och kyrkostyrelsen fick en kopia av ansökan.
Flera gånger kunde jag konstatera att många kolleger med helt andra ämnesområden än kyrkofrågor fanns med på resorna. Långt kyrkoengagemang och dokumenterad samhällsjournalistiskt erfarenhet betydde alltså inget.
Innan jag lämnade kyrkomötet efter mina 17 år som ledamot anmälde jag intresse för att under några månader vara ekumenisk så kallad följeslagare i det mångåriga program för sådana observationer som pågick. Jag accepterades först, kallades till utbildning, erhöll informations- och annat material och låg så att säga i startgroparna.
Men plötsligt var det stopp; jag skulle inte med. Ingen saklig förklaring, bara genomskinliga undanflykter.
Mina åsikter var naturligtvis orsaken. Vad annars?