Bristen på empati med mördade israeler visar på Sveriges vilsenhet

Några av de mer anmärkningsvärda – och förvisso otäcka – reaktionerna på Hamas attack på israeliska samhällen den 7 oktober, är de många demonstrationerna för Hamas massmord på judar som hörts och synts runt om i Sverige. För många kommer nog dessa ofta både högljudda och aggressiva antisemitiska yttranden som en mycket obehaglig överraskning.

När det gäller den sorts antisemitism som vi så att säga importerat via invandrare från MENA-området (MENA= Mellanöstern och Nordafrika) är det möjligen inte så svårt att förstå. Alla vi som under lång tid forskat om, rest och bott i MENA-området känner till att antisemitismen är ymnigt förekommande på många håll. Och dessa värderingar försvinner ju inte hux flux bara för att gränsen till Sverige passeras. Och i riksdagspartier från höger till vänster har dessa krafter ofta fått fritt spelrum på grund av en oro att inte framstå som ”främlingsfientlig” och i en ansats att respektera andra kulturer, även när dessa ger uttryck för antisemitism.

Mer betänkligt och svårförklarat är det möjligen att svenskar utan det kulturella bagaget till synes lättvindigt sluter upp bakom dessa krafter. Och att det framförallt är individer på den politiska vänsterkanten som här lierar sig med radikalt konservativa, homofoba, kvinnofientliga och antisemitiska grupper som Hamas, är i sanning värt en avhandling, eller två. Via upprop och inlägg på sociala medier, eller vid demonstrationer efter det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen (i skrivande stund över 1400 personer), har dessa två – tills synes disparata – grupper gått samman för att skuldbelägga offren.

Jag har inte vid något tillfälle lyckats hitta någon som helst empati med de dödade israelerna eller de som bara befann sig där från andra länder.

Man kan tycka att mord av det bestialiska slag som Hamas och förvisso vanliga Gazabor gav prov på den där lördagen där allt ifrån spädbarn till gamla lemlästades, torterades och våldtogs till döds inte borde vara så svårt att fördöma, utan några ”om” och ”men”.

Den brutala förklaringen är nog dessvärre att religiöst motiverad terror tillsammans med en förvirrad politisk identitetspolitisk teoribildning där ”vita” judar ses som förtryckare av ”bruna” palestinier, i förening med oceaner av okunnighet om konflikten, har lett fram till detta.

Det är inte bara diverse aktivister, influencers, kändisar och företrädare för en del av våra politiska partier som utmärkt sig här. De eminenta och orädda medarbetarna på sajten Doku lyfte det faktum att inga av de större, av det allmänna delvis finansierade islamiska organisationerna eller moskéerna, med ett ord fördömt vad Hamas gjort i islams namn.

Att dessa inte anser att mord på judar är något att bry sig om, underströks den 17 oktober då direktören och imamen vid Stockholms moské skickade ut ett pressmeddelande där terrordådet i Bryssel (då två svenskar dödades och en skadades) fördömdes. I meddelandet, som inte nämner Hamas terror överhuvudtaget, sägs bland annat: ”Vi fördömer starkt alla våldsdåd som riktats mot oskyldiga medmänniskor”.

I meddelandet skrivs också: ”Islam är en religion som uppmanar till fred, kärlek och barmhärtighet, och den lär oss att respektera alla människors liv och rättigheter”.

Fast tydligen inte judar då.

Det är decennier av negligerande av en ständigt växande antisemitism i Sverige som nu bäddat för en situation där fler människor hyllar terroristerna i Hamas, än som vågar gå ut och demonstrera mot dem. I kombination med ett ständigt ökande gängvåld och en rädsla att på allvar konfrontera vad som faktiskt är värderingar som Sverige som nation absolut inte accepterar, har vi hamnat på ett sluttande plan som, om inget görs, kommer att ytterligare förvärra situationen i ett redan polariserat och vilset land.