Vi lever i en tid när invandring kritiseras alltmer – inte invandring av amerikanare eller norrmän, utan flyktinginvandrare och deras anhöriga från länder som Afghanistan, Syrien och Kongo. Ofta motsätter man sig denna invandring med hänvisning till Sveriges välfärd: Ju fler flyktingar vi tar emot, desto sämre vård och skola får vi i Sverige, tänker man sig. 

Det är inte särskilt lätt att härleda sådana idéer från kristen moral och etik. Möjligtvis kan man koppla bevarande av det socialdemokratiska välfärdssystemet till Jeremia 29:7: ”Och sök den stads bästa dit jag har fört er … När det går väl för den, går det också väl för er.”

Men Jeremia tänkte sig knappast att stadens bästa skulle förutsätta andra människors misär. Invandrare skulle välkomnas och behandlas som infödda (3 Mos 19:33–34). Det är inget som garanterar att de migranter som Sverige portar får god tillgång till skola, vård och omsorg – tvärtom är risken mycket hög att de tvingas leva i djup fattigdom. 

En kristen etik värnar om alla människors väl (1 Thess 3:12), så vi bör sträva efter en rättvis värld där alla får samma möjlighet till välfärd, inte en värld där rika länder isolerar sig så att deras invånare kan bli mycket rikare än vad flyktingar någonsin kommer att bli.

Migrationsfrågor är globala frågor, men tyvärr behandlas de ofta som inrikesfrågor. Man oroar sig för att Sverige blir ett turbulent, segregerat och riskfyllt samhälle, men vi har redan en turbulent, segregerad och riskfylld värld, där flyktingar är bland dem som drabbas allra hårdast. De hjälps inte av att Sverige blir en taggtrådsomsluten pengabinge.

Fattiga utvecklingsländer tar emot 84 procent av världens flyktingar. Den siffran pressas nu uppåt i och med att närmast alla rika länder hävdar att de saknar kapacitet för invandring. Det är uppenbara lögner. Rika länder har per definition alltid mer kapacitet än fattiga länder.

I dag har Sverige en skandalöst låg flyktinginvandring, sett till de globala behoven. Av världens 70 miljoner flyktingar tog Sverige förra året emot 19 000. Politiker som Jimmie Åkesson talar inte gärna om detta; i stället talar man om 119 000 invandrare år 2019. Då inkluderar man över 60 000 studenter och arbetskraftsinvandrare.

Detta ska sättas i kontrast till de 120 000 barn som föds i Sverige varje år.

I stället för att klaga över att Sverige är ett land som människor flyr till (i stället för från, tack och lov) bör vårt fokus ligga på integration. Och här har kyrkorna en fantastisk möjlighet att visa vägen! Många församlingar är fantastiskt bra på att integrera invandrare.

Detta har skett i motvind: När den strängare migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd och stora hinder för återförening infördes, varnade massa remissinstanser för att integrationen skulle försämras, vilket har skett. God integration och invandringsfientlig politik står i motsats till varandra.

Den nödvändiga konsekvensen av att Sverige tar emot färre flyktingar är att fler asylsökande får avslag och utvisas – det är så flyktinginvandring sänks. Det innebär i sin tur att fler kristna konvertiter utvisas till förföljelse, den direkta motsatsen till vad vi behöver kämpa för.

Vi behöver be för att rika och fattiga länder gemensamt tar itu med problemen som tvingar människor att fly. Med klimatförändringar och global ekonomisk ojämlikhet kommer vi troligtvis se miljontals fler på flykt de kommande åren. Det är dags att västvärlden kännetecknas av gästfrihet och kristna värderingar i stället för isolationism och egoism.