Till nya EFK-trion: ”Enhet byggs inte på oklarhet”

Tack för er fina attityd och öppenhet när ni utmanades med raka frågor om er syn på hbtq och äktenskapet. Det är frågor som kräver ett lugnt och ansvars­fullt samtal, men samtidigt också tydlighet och fasthet i den grund vi utgår ifrån.

Vi kristna från den muslimska världen har i mer än 1 400 år inte låtit oss förändras, utan hållit fast vid de bibliska sanningarna trots hård förföljelse. Vi vet vad det innebär att stå under yttre tryck och fortsätta att hålla fast vid en tro och kultur som är formad av Guds eviga ord.

Orsaken till att vi kunnat hålla fast vid Bibeln är att den för oss inte bara är en historisk text eller en källa till andlig inspiration. Det är Guds levande ord som förblir oföränderligt genom alla tider och kulturer. När vi möter komplexa samtida frågor ökar vårt behov av att återvända till Bibeln, inte tvärtom. Den vägleder våra liv och sätter tydliga ramar, även när det är svårt eller inte stämmer överens med rådande samhälls­trender.

Jag vill därför ställa en avgörande fråga till den tilltänkta nya EFK-ledningen: Hur kan vi bevara en sann gemenskap om grund­läggande frågor lämnas öppna för olika tolkningar som drar åt motsatta håll?

Jag har svårt att förstå detta synsätt: å ena sidan betonar ni en biblisk syn på äkten­skapet mellan man och kvinna, å andra sidan accepterar ni att försam­lingar inom samma samfund väljer en annan väg. Är inte detta en tydlig mot­sägelse?

Det har också uttryckts att man kan ”leva med denna spänning”, vilket bland annat nämnts av Markus Sand. Är frågor som berör den bibliska under­visningens kärna något vi kan betrakta som sekundära och leva i oenighet kring? Eller är det frågor som faktiskt formar själva identiteten i vår tro?

Samtidigt har det uttryckts en önskan att denna fråga ska få mindre fokus till förmån för andra områden som mission och tjänst. Men är det verkligen möjligt att gå vidare från en fråga som berör själva grunden för vår tro? Riskerar inte en sådan hållning att leda till otydlighet i själva budskapet?

När varje församling själv får definiera sina ramar i grund­läggande frågor riskerar vi att hamna i en teologisk relativism, där det som anses rätt på en plats inte längre är det på en annan. Detta står i kontrast till tron på att Guds sanning är en och oföränderlig, oberoende av kultur och samman­hang.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att omvändelsens dörr alltid står öppen för alla. Kristus älskade syndare och tull­indrivare och mötte dem med nåd och kärlek. Det är det hjärta vi också är kallade att bära. Men Kristi kärlek var aldrig på bekostnad av sanningen, utan ledde till omvändelse och förvandling. Sanningen förblir sanning och förändras inte efter omständig­heter.

Jag vill också dela en personlig erfarenhet som visar att detta inte bara är en teoretisk fråga, utan något som påverkar människor djupt. År 2017 kom en person med muslimsk bakgrund till Sverige, tog emot Kristus i vår församling, växte i sin tro och blev ett starkt vittne för Jesus. Efter att ha fått uppehålls­tillstånd flyttade han till en annan stad och började söka en ny församling.

En dag besökte han en kyrka där han såg en pride-flagga, och han ringde mig upprörd och förvirrad: ”Jag lämnade min religion, min familj och mina traditioner när jag fann sanningen. Hur kan kyrkan nu stå för detta? Är detta samma sanning som jag gav upp allt för?” Detta blev en verklig troskris för honom. Det visar att otydlighet i avgörande frågor som denna inte bevarar människor i kyrkan, utan kan leda till att vi förlorar dem.

Jag tror att kyrkan i Sverige är kallad att vara ett tydligt ljus, inte en osäker röst. Det finns många trogna församlingar som älskar Herren och håller fast vid hans ord, men brist på tydlighet på samfunds­nivå hotar denna stabilitet.

Jag delar mina tankar i respekt och omsorg, inte som kritik utan för det gemen­samma ansvar vi har för sanningen. Min bön är att Gud ska leda med vishet, ge andlig urskiljning och att hans ord ska förbli grunden för alla beslut.

Vi är kallade att hålla fast vid sanningen utan kompromiss eller oklarhet. Undfallen­het i frågor som denna uppfattas inte som ett neutralt ställnings­tagande, utan ett tyst med­givande.