Det är svårt att relatera till Micael Grenholms grovt förenklade verklighetsbild när han säger att Sverige i dag har ”en skandalöst låg flyktinginvandring, sett till de globala behoven.”
Konsekvensen av hans argument är att stabila länder bör tillåta massförflyttning av människor till den grad att alla länder förenas i samma ”turbulenta” samhällssituation. Om så inte sker utgör nationen en ”taggtrådsomsluten pengabinge”, hävdar Grenholm.
Med en mindre känslomässig blick på verkligheten kan vi konstatera att Sverige har tagit emot fler migranter per invånare än något annat land i Europa. I fjol hade vi, enligt SCB, nått en nivå där var femte invånare i landet är född utomlands.
Enligt EU-kommissionens Frans Timmerman var majoriteten av dem som kom 2015 inte flyktingar och saknade skäl till asyl. Enligt de siffror Grenholm själv nämner i sin artikel var endast 16 procent av de 119 000 migranter som Sverige tog in 2019 flyktingar.
Sanningen är att Sverige ansvarslöst förstört sin möjlighet att kunna hjälpa fler flyktingar på ett rättvist sätt – även om vi skulle vilja. Sverige var en gång ett land dit man kunde fly för att få asyl och hjälp. Men asyl förutsätter att det finns gränser, trygghet och en urskiljning av vem som kommer och hur många. Det är den, enligt mig, obibliska och gränslösa politik som Grenholms artikel underblåser som skoningslöst förstört denna kapacitet att hjälpa.
Nämnda politik har dessutom skapat stora utmaningar vad gäller säkerheten i landet. Redan 2013 fick vi höra den svensk-somaliska journalisten Amun Abdullahi förklara sin intention att återvandra till sitt mycket oroliga hemland Somalia, och huvudstaden Mogadishu, med att ”Mogadishu är tryggare” än Sverige. Det är ingen överdrift att påstå att Sverige är för jihadister i dag vad Argentina var för nazister efter kriget.
Som kristna har vi ett speciellt ansvar att ta emot och stå upp för våra förföljda trossyskon som lider, både i Sverige och i utlandet. I denna fråga uppskattar jag också Grenholms passion. Men vad har Sverige att erbjuda när vi inte längre kan beskydda dem som får asyl? Sverige har sjunkit till den grad att vi bör svälja vår stolthet och råda kristna att hellre fly till Ungern och andra östeuropeiska länder som är villiga att ge kristna en asyl värd namnet.
Det är inte bibliskt försvarbart att staten fortsätter att ta pengar från äldre och sjuka för att ge till fler migranter. Det handlar inte om vem som är mer värd utan vem man har störst ansvar för. ”Om någon inte tar hand om sina närmaste, och särskilt sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.” (1 Tim 5:8, jfr 5 Mos 15:7–11). Alltför ofta läggs Bergspredikans barmhärtighetsbudskap till individen felaktigt över på regeringen eller rättsväsendet. Det leder endast till kaos och orättvisa.
Debatten om immigration bottnar ytterst i frågor om världsbild och teologi. Jag menar att Grenholms universalistiska globalism ytterst slutar i att nationer upplöses.
Det bibliska idealet för världens länder, som jag uppfattar det, handlar om nationer med unika kallelser. I biblisk teologi innebär inte allas lika värde att alla är likadana och har samma kallelse eller ansvar – vare sig individer, män, kvinnor, familjer, stammar eller nationer. Församlingen behöver gestalta detta i nutid (1 Kor 7:17).