Vad är tomheten värd?

1,3 miljarder kronor.
Så mycket fick den brittiske konstnären Damien Hirst in vid en auktion av hans verk vid kända auktionsfirman Sotheby's i London häromsistens.
Konsten i sig kan man tycka vad man vill om. De mest spektakulära verken torde vara hans dödskallar: Diamantprydda, juvelbesatta och förgyllda – men med gapande tomma ögonhålor och skratt som stelnat i dödsgrin.
I tv-programmet Kobra fick tittarna i måndags även följa en svensk konstsamlare som deltog i budgivningen via telefon. Tre miljoner kronor köpte han Hirsts konst för, enligt honom själv som tröst för att hans aktier i Lehman Brothers av kända skäl inte längre var värda så mycket. Det som fanns kvar efter en sprucken bubbla, tankade han alltså in i en ny.
När värdet på ett konstföremål, ett hus eller lägenhet, IT-företag eller vad det nu vara må, överskrider alla proportioner, då vet vi att ballongen snart är på väg att spricka. Ändå fortsätter man att bjuda över varandra tills systemet inte längre fungerar – och så brister alltsammans.

De senaste veckorna har vi fått veta att den ekonomiska krisen är över oss, depressionen har slagit till, konjunkturnedgången är ett faktum. Händelserna på världens börser har skakat om inte bara den finansiella världen utan har gjort nedslag i vanliga svenska hem.
När sedan börskurserna gjorde glädjeskutt i måndags drog många en lättnadens suck. "Kanske ser vi nu början till slutet på den ekonomiska krisen", kommenterade någon. Men vilken blir fortsättningen? Och vad vill vi tillbaka till?
Två bilder som visats de senaste dagarna får illustrera vår tillvaro före börskraschen:
- En kvinna är förtvivlad över de övervärderade bostäderna, något hon nu får betala dyrt för: "Jag tvingades köpa en dyr lägenhet efter skilsmässan. Nu kan jag inte unna mig någonting, inte någon årlig Thailandresa eller skidvecka i Alperna, som jag är van vid."
- En bil med öppen baklucka, fullastad med prylar från Ikea, står på varuhusparkeringen. Det var inte alls länge sedan det knappt fanns något tak för svenskens köplust.

Är det detta vi vill återvända till när börsen kommit på benen och när bankerna än en gång kan börja halta sig fram på statliga kryckor? Är det en fortsatt uppdriven konsumtion av saker och upplevelser som är det hägrande målet, eller finns det utrymme för eftertanke om hur vi lever våra liv och vad vi värderar mest i tillvaron?
Sanningen är att vi sitter hårdare fast i konsumtionsmönster och penningberoende än vad vi helst vill erkänna. Därför låter vi våra barn växa upp på dagis och fritids för att vi ska kunna jobba mer, för att kunna betala av på våra övervärderade bostäder och våra nyinredda kök som vi inte hinner laga mat i, eftersom vi aldrig är hemma.
Motsatsen till det livet kan levas efter devisen "Har vi mat och kläder, skall vi vara nöjda" (1 Tim 6:8). Annars är det fara värt att vi en gång slutar som modeller för Damien Hirsts konst. För ironiskt nog är just Hirsts sjukt övervärderade verk en bild av den tillvaro som västvärlden tycker sig ha förlorat och nu längtar tillbaka till: glittrande yta och svartaste tomhet fångade i samma ögonblick.

Maria Andersson
ledarsidan@varldenidag.se