Tonläget i homodebatten

En svårighet som väckelsekristna har haft i den infekterade homodebatten är att man framstår som kärlekslösa. När de som valt att leva homosexuellt och när de som stöder homosexuellas rättigheter i samhället argumenterar, så hänvisar de nästan alltid till just kärleksbegreppet. "Vi två vuxna älskar varandra och vad kan hindra oss att få leva ut den kärleken helt och fullt?". Det har varit svårt att riktigt bemöta den frågan.
När man hänvisar till statistik, som visar att relationerna spricker oftare i gaymiljöer och att antalet partners är så många fler i den miljön, vilket skulle bevisa att kärlek är tydligen en ganska bräcklig grund att bygga en homosexuell relation på, förbigås det ofta med tystnad.
När gayvärlden försvarat sin livsstil, har man gjort det genom att säga "för kärlekens skull" och när väckelsekristna inte accepterat livsstilen, så har man inte så sällan fått höra, att de varit dömande och fariseiska. Och denne kristne, tillvitad "homofob" och "fundamentalist", har inte känt igen sig – för han skiljer som Bibeln på sak och person. Gud kan tycka om en person men inte allt vad den personen gör. Ja, det är ju så Gud gör med oss alla, inklusive mig! Han älskar oss – trots det vi gör.

Samtidigt vill den kyrka, som ivrigt söker efter det diakonala språket i homofrågan, naturligtvis följa Bibelns råd och anvisningar och en kristen anar och förstår, att bakom Bibelns råd och anvisningar även på det privatmoraliska och sexualetiska området så ligger en god Guds goda vilja. Vissa livsstilar är goda, andra inte.
Därför har väckelsekristna fortsatt leta efter det diakonala språket i homofrågan, som både skall uttrycka omsorgen och empatin och samtidigt lyfta fram Bibelns tydliga råd och anvisningar i den här aktuella frågan.
Även i en annan fråga som gäller barnen måste kyrkan också hävda det diakonala språket. I takt med att den homosexuella propagandan predikas i gymnasier och grundskolor, så når den även de minsta barnen. En film nyligen från USA visar till exempel effekterna av den nya äktenskapslagstiftningen i en delstat i USA. Barn i åldern 5-6 år på en förskola får undervisning om skolans och samhällets nya normativa syn på homosexualitet. Föräldrar protesterar, men till synes förgäves. Det här kommer ju att leda till en helt omänsklig situation. Då kommer barn på dagis – våra barn eller barnbarn – att inte bara upplysas om att en del människor lever homosexuellt utan frågan kommer att riktas till dessa oskyldiga barn, om de själva någon gång kanske, möjligen, känt sig dragna till någon av samma kön.

Frågan gäller alltså inte bara, hur barn mår i homosexuella eller queerliknande familjebildningar. Det handlar om barnens innersta identitet. Får en förälder på frågan "hur många barn har ni?" svara "vi har tre barn, en pojke och två flickor"? Motfrågan blir då kanske: "Är du säker?". I Pridefestivalen i somras var det ju ett tag tal om att journalister inte fick skriva "han" eller "hon" utan att fråga vederbörande person. Får man snart säga pojke eller flicka i det svenska samhället?
Stackars barn! Förvirringen blir total. Stackars föräldrar! Stackars Sverige! Kyrkan ska stå för de minsta – en missbrukare i Bergsjön, en invandrare i Rosengård, en ensam i Bagarmossen – men självklart också de små barnen, som i dag utsätts för en farlig och förvirrande propaganda. Kyrka – fram med det diakonala språket!

Världen idag
ledarsidan@varldenidag.se