Stormvarning i

Rysslands aggressiva agerande i Kaukasus ger en vägvisare om vad länderna kring Östersjön har att vänta sig de närmaste åren. Kriget i Georgien handlar nämligen i stor utsträckning om de enorma gas- och oljefyndigheter som finns i Kaspiska havet, samt de gas- och oljeledningar som passerar genom Georgien från Baku-området till Svarta havet.
Till händelseförloppet i Georgien skall fogas det faktum, att Ryssland har gett signaler om att gasledningen i Östersjön är att betrakta som militärstrategisk infrastruktur, som ska försvaras av en moderniserad rysk Östersjöflotta.
Det finns andra uppenbara tecken på att Rysslands makthavare är fast beslutna om att gasledningen i Östersjön obevekligen skall bli av. Ledande s-politiker och socialdemokratiska statsmän i länderna kring Östersjön har med hjälp av stora penningbelopp värvats som lobbyister för att säkerställa en politisk välvilja kring projektet. Kreml försöker tydligen utnyttja det ryska kommunistpartiets goda relationer med sina ideologiska tvillingpartier i norra Europa som en viktig politisk bricka i spelet kring gasledningen. En fråga på sikt är om även passiva spionnätverk från den gamla KGB-tiden kan bli aktiverade med Rysslands återvunna stormaktsambitioner? Det är ju ett känt faktum att Sveriges säkerhetstjänst, försvar och statsförvaltning penetrerats av östliga säkerhetstjänster.

Strax före sommaren krävde Europaparlamentet att arbetena på gasledningen inte påbörjas förrän konsekvenserna för miljön har utretts ordentligt. Dessa tydliga EU-signaler påverkade inte tidsschemat för gasledningsföretaget Nord Stream, med ryska Gazprom som majoritetsägare. Nord Stream konstaterade i stället att projektplanen för gasledningen ligger fast och att gas skall levereras genom ledningen redan år 2011. Strax efteråt transporterades planenligt de redan inköpta rören för gasledningen till Kotka hamn i Finland, där flera kilometer ryska pipelines nu ligger och väntar på byggstart.
För ett nedrustat Sverige, med ett säkerhetspolitiskt etablissemang som fastnat i föreställningen att vårt land aldrig tidigare levt i så fredliga tider som just nu, är naturligtvis dessa händelser en mardröm. Vi vet sedan tidigare att det går fort att rusta ned, men att det tar lång tid att bygga upp ett lands försvarskapacitet. Först ska den prestige och de tankebyggnader, som decennier av försvarsfientlig retorik skapat, släppas. Sedan ska alla de officerare som fått sparken ersättas med nya militärbefäl, som först ska utbildas och sedan sättas in i tjänst.

Det är naturligtvis glädjande att utrikesminister Carl Bildt nu delvis tycks ha frigjort sig från sitt uttalande i förra årets utrikesdeklaration om att Sverige aldrig tidigare levt i så fredliga tider som nu. Att han nu talar klartext kring Rysslands agerande i Kaukasus kanske kan leda till att han även blir tydlig om den ryska gasledningen i Östersjön, trots personliga intressen och miljonvinster i projektet. Risken är ändå att han kommer att upptäcka att ett land med begränsad militär försvarskapacitet inte får så mycket utrikespolitisk kraft bakom orden.
Konflikten med Ryssland, som Sverige och andra Östersjöstater nu riskerar att hamna i, kan få svåröverblickbara konsekvenser. Sverige kan inom kort komma att ställas inför ett politiskt, ekonomiskt och militärt maktspråk som få av oss trodde var sannolikt.

Ruben Agnarsson
ledarsidan@varldenidag.se