Proposition om abort i grundlag
avslöjar djupt ologisk idé 

Så har då regeringen presenterat sin proposition om förändringar i grund­lagen. Flera av inslagen är okontroversiella eller rentav berömvärda. Men dessa drunknar dessvärre i det både juridiskt och moraliskt halsbrytande förslaget att inkludera abort i grundlagen.

Det fanns under processen några halmstrån av förnuft att klamra sig fast vid. Ett sådant var de kritiska motioner som lades fram vid Krist­demo­kraternas riksting, men röstades ner. Och när även Ebba Busch gett sitt tidiga godkännande till förslaget fanns det i praktiken ingen möjlighet till annan utgång.

Det förslag som härefter ska läggas på riksdagens bord är fortsatt orimligt på flera plan. Argumenten har funnits tillgängliga under hela processen: Grundlagarna ska inte vara en arena för åsiktsmarkeringar. När politiker tar sig rätten att skriva in sina favorit­förslag i regerings­formen har man allvarligt devalverat svensk grundlags­tradition. På ett vårdetiskt plan framstår det också som djupt provocerande att ta till detta drastiska grepp när inga andra rättigheter inom sjukvården finns inskrivna ens i vanlig lag, och ännu mindre i regerings­formen. 

Propositionen berättar att flera remiss­instanser har argumenterat för att förslaget bör förkastas, där Katolska kyrkan, Clapham­institutet och föreningen Människovärde är de starkaste. Sveriges åtta riksdags­partier borde verkligen ha varit vuxna nog att lyssna till dessa kritiker, i stället för att på detta sätt reduceras till en applådkör för den abortlag som samtliga partier ändå står bakom. 

I praktiken innebär en grundlagsfäst rätt till abort dessutom ingen som helst förändring. Veckogränser och abortpraxis fortsätter precis som tidigare, oavsett om verksamheten bär grundlags­stämpel eller inte. Propositions­texten betonar rentav den etiska problematik som varje abort rymmer, där fostret också har en växande rätt till skydd under graviditeten, och där abort efter 18:e veckan endast får utföras om det finns ”synnerliga skäl”, och endast om fostret inte kan anses livsdugligt. Det är ett rimligt antagande att dessa formuleringar är resultatet av ett aktivt arbete av KD:s förhandlare. Men de understryker samtidigt det djupt motsägelse­fulla i att å ena sidan medge att fostret har vissa grundläggande rättigheter, framför allt rätten till liv, men å andra sidan slå fast abort som en rättighet, värd att slå fast till och med i regerings­formen.

Det kan alltså understrykas att varken abortlagen eller den tänkta grundlags­formuleringen ger någon oinskränkt rätt till abort. Det nu framlagda förslaget framstår därmed som ren plakatpolitik, en åsikts­markering som slår in öppna dörrar i ett land där samtliga riksdags­partier står bakom gällande abortlag. Men formuleringarna avslöjar samtidigt att varje abort rymmer en allvarlig etisk dimension, och kan därför i verkligheten aldrig betraktas som en absolut rättighet. 

Den här politiska processen påminner om det enorma inflytande den sekulära individualismen har fått som grund för moral och politik i Sverige. Förslag som vill stärka den vuxna individens oberoende applåderas av det liberala etablissemanget, medan varningar på etisk eller – skrämmande tanke – religiös grund kan avvisas utan eftertanke, hur välmotiverade invändningarna än är. När politiken nu återigen har brustit i uppdraget att ta ett moget ansvar för samhällets mest oskyddade invånare, dem som ännu finns i sin mammas mage, är det återigen upp till resten av samhället att vara en motkraft. Vården, skolan och inte minst kyrkan har därför ansvaret att, på alla sätt vi kan, tända ett livets ljus i en mörk tid.