Replik
Nato förstärker frågan om vapenvägran
Sveriges inträde i Nato väckte nytt liv i frågan om det rättfärdiga i att bära vapen. Båda frågorna får för lite utrymme i debatten, menar statsvetaren Carl-Johan Ljungberg i en replik till debatten om frikyrkans syn på värnplikt och krigstjänst.
Publicerad
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I sitt inlägg (VID 21 oktober) resonerar Bengt-Ove Andersson om frikyrkans syn på värnplikt och krigstjänst.
Jag vill inte polemisera men vill tillföra några personliga synpunkter.
Sverige står inför vissa hot, ja. Men av vilket slag är omtvistat. Man bör komma ihåg att vårt läge i dag ytterst är en följd av våra regeringars val. Sedan Sanna Marin, då statsminster i Finland, tvärs emot bedömningen bland flera finska politiker, hade beslutat att Finland skulle söka till Nato, ansåg sig Sverige behöva följa efter. I den snabba process som startade ingick som bekant inte en folkomröstning. Trots en fördröjning blev så Sverige Natomedlem.
Debatten, vad såväl gäller Natos mål som krigets förhistoria, förs inte så öppet hos oss som vore önskvärt.
Frågan om det rättfärdiga i att bära vapen blev därmed aktuell. Den är en samvetsfråga. Frågan om att delta i av Nato beslutade operationer och ge omfattande stöd till Ukraina är en delvis annan. Natos agerande möter tung kritik från många insatta bedömare, här och på annat håll. Men debatten, vad såväl gäller Natos mål som krigets förhistoria, förs inte så öppet hos oss som vore önskvärt. Detta är olyckligt och bäddar inte bara för vånda och samvetsnöd hos många i Sverige. Det gör också, att andra handlingsalternativ än de valda förblir obeaktade.
Något som oroar många av oss.
