Kristna skolor har nyckel mot judehat i Sverige

Tidigt 1940-tal möttes Kristina och Sture, min farmor och farfar. De kommande åren försvann farfar regelbundet. Det visade sig att han, den bredaxlade jätten med händer som dasslock, passionerad syndikalist, nattetid rodde judiska flyktingar från Danmark till Sverige. Stures föredömliga mod har präglat hela mitt liv: vikten av att aktivt ta ställning, försvara minoriteter och ge dem en plats. Det är en agenda jag vet även delas av kyrkorna.

På våra kristna skolor har vi alltid haft judiska elever. Här trakasseras de inte, i motsats till i övriga samhället. Vi har alltid arbetat aktivt för att belysa judisk historia genom besök av förintelseöverlevarna Emerich Roth och Livia Fränkel, uppmärksammande av Kristallnatten och Förintelsens minnesdag, besök på Förintelsemuséet och Judiska muséet. Vi belyser även regelbundet andra rasistiska övergrepp, som förföljelsen av uigurer och folkmordet Seyfo.

I denna anda beställdes år 2019 böcker av Aron Flams ”Det här är en svensk tiger” osedda och före tryckning, böcker jag visade i ett Facebookinlägg. Syftet med inköpet var inte att ersätta läromedel utan att leta kompletterande guldkorn för att belysa judars position i Sverige under tidigt 1900-tal, en inte alltför smickrande historia, som exempelvis belyses av Statens offentliga utredningar och av historieprofessorn Klas Åmarks forskning, men konstigt nog inte nämns i våra läromedel. Böckerna har dock aldrig använts, utan återfanns under sommarrenoveringen i ett skåp, där de hamnat i väntan på utvärdering.

Skolans bokinköp hamnade snart på rikstäckande tidningar på vänsterkanten, både på ledarsidor och i debattartiklar. Mängder med sakfel, gissningar och förutfattade åsikter om när dessa böcker köpts och vad de skulle användas till florerade, fascinerande nog utan att jag kontaktades.

Att slarviga journalister på vänsterlutande tidningar av ryggradsreflex drar en lans för socialdemokratin må vara hänt, det var ju vänsterblocket som satt i regering under krigsåren. Den stora mängden meddelanden, mail och åsikter på sociala media var mer oväntat. Sällan har jag mött så mörka och starka känslor av människor med åsikter om och hat mot Israel och judar, som sedan spillde över till hat mot författaren och friskolor. Detta hat som också Simona Mohamsson mötte för sin Davidsstjärna tillsammans med uppdagandet av de många antisemitiska vänsterpartisterna är varningstecken för ett helt land år 2026. Mörkret som möter den som överhuvudtaget nämner judiska personer eller historia är alarmerande.

Den enda judiska skolan jag känner till i Sverige har skolgården på taket av säkerhetsskäl. Det är en skrämmande utveckling som vi måste öppna ögonen för och aktivt göra något åt, inte lojt finna oss i. Historielöshet är farligt. Människans historia visar oss att alla tider har sin rasism, likaså vår egen 1900-talshistoria, och detta måste vi lära oss av. 

Alla skolor i Sverige har ett ansvar för att stävja och ta upp rasismen i vårt samhälle. Jag tror att vi kristna skolor har en extra viktig roll att spela i detta.  Våra skolor arbetar aktivt, i enlighet med Skolverkets direktiv, för att hitta nytt material för att motverka rasism och skydda minoriteter. Jag är mycket stolt att kunna få lägga pengar på detta. Som kristna skolor har vi även ett ytterligare perspektiv: vi anser att alla människor har samma värde, härstammar från samma blod och hör ihop. Jag är stolt över våra skolors kontinuerliga värdegrundsarbete och strategiska strävan att stävja rasism, ett arbete som aldrig slutar, av den anledningen att vi som kristna ser varje människa som värdefull.

Vi kommer fortsätta arbeta mot rasism och antisemitism – för Sverige, för barnen och personligen också – för att hedra farfar Sture.