Med Ohly i truppen

I delvis polemik med Sveriges försvarsledning har Socialdemokraterna länge fört en säkerhets- och utrikespolitik som till stora delar anpassat sig till de senaste önskningarna i Moskva. En effekt av denna lyhördhet österut har varit att ett relevant svenskt försvar inte alltid har betraktats som en självklarhet.
Efter Sovjetunionens sammanbrott och när Socialdemokraterna återfick makten i valet 1994 inleddes därför en nedrustningskarusell som saknar motstycke i modern svensk försvarshistoria. När Warsawapakten föll ihop och Europas kommunistpartier fick stå vid skampålen, inträffade det motsägelsefulla att de svenska kommunisterna bjöds in i det säkerhetspolitiska finrummet. Socialdemokraterna kunde med stöd av Vänsterpartiet – som tidigare ansetts säkerhetspolitiskt opålitligt – inleda nedläggningen av militära förband som innebar att Sveriges huvudstad och den folkrika Mälardalen inte längre har något luftförsvar. Samtliga förband på den militärstrategiskt betydelsefulla ön Gotland har dessutom lagts ned.

Att Ryssland nu upprustar och i somras genomförde några av sina största militärövningar sedan Sovjettiden, är en verklighet som inte existerar i Vänsterns föreställningsvärld. Inte minst Mona Sahlins eventuella regeringskollegor resonerar som om Ryssland inte finns. Så innan Sahlin och hennes utrikespolitiske talesman Urban Ahlin i ett öppet brev kräver att regeringen ska lämna tydliga besked om Sveriges förhållande till Nato, behöver hon förtydliga vad det innebär för Sveriges försvar att få en S-regering där Lars Ohly finns med i regeringsunderlaget. Oppositionen saknar besked om hur de ser på Sveriges förhållande till Rysslands upprustning.

I dag inleder Nato en flygövning över Baltikum. De baltiska länderna känner sig hotade av Rysslands militära expansion och ser därför – precis som en del borgerliga svenska politiker – Nato som en garanti för att kunna försvara sig.
Frågan är hur trovärdigt detta samarbete egentligen är. Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) konstaterar på sin blogg att samtidigt som Ryssland i sin nya säkerhetspolitiska doktrin pekar ut Nato som ett hot, väljer Frankrike att sälja ett krigsfartyg till Ryssland. Fartygsaffären "innebär en uppluckring av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken" i Europa, konstaterar Hökmark.
För att få en uppfattning om hur Natos hjälp till Baltikum uppfattas i Moskva är det värt att påminna om den ryske Natoambassadören Dmitrij Rogozins utspel, där han via Twitter erbjöd en miljon dollar till den som kan motbevisa påståendet att Nato kommer att attackera Ryssland. Till detta kommer Rysslands nya militärdoktrin som innebär att landet ger sig rätten att använda kärnvapen om landets existens är hotad.

Georgienkriget för ett och ett halvt år sedan visade att landets förhoppningar om militär hjälp från Nato var ett önsketänkande. Kriget avslöjade också att Ryssland var betydligt mer benäget att använda sin militära kapacitet än det svenska försvarsetablissemanget hade räknat med.
Det svenska försvaret behöver därför dimensioneras efter de faktiska säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar som finns i vårt närområde. Att hoppas på att Ryssland är betydligt fredligare än de verkar, eller att önska att Nato ska sköta försvaret av Sverige, är inte uttryck för en realistisk svensk försvarspolitik.

Ruben Agnarsson
ledarsidan@varldenidag.se