Kristna som söker mer än solturism

Ska vi slå oss till ro – eller sträcka oss efter mer? Varje generation kristna står oundvikligt inför frågan om vi ska administrera det som andra byggt upp eller om vi också ska vara pionjärer, visionärer och nybyggare.

Av sig självt åldras den kristna församlingen. Naturligt sker en rörelse inåt mot församlingen och de som redan är kristna och uppåt i åldrarna – om vi inte medvetet sträcker oss utåt i evangelisation och nedåt mot en ung generation.

Aposteln Paulus är, som på så många andra områden, ett inspirerande exempel. Han slog sig aldrig till ro med vad han, eller som han själv hade uttryckt det, vad Gud genom honom hade åstad­kommit. Han sträckte sig hela tiden efter mer. Han ville nå längre ut med budskapet om Jesus och få presentera de goda nyheterna inför nya människor, på nya platser och se nya församlingar växa fram. Paulus stannade aldrig i sin kallelse; den drev honom kontinuerligt vidare.

Inget ställe illustrerar detta tydligare än de personliga uppgifter som Paulus ger i Romar­brevet 1:11–12 och 15:22–33. Han beskriver hur han ofta längtat efter att få besöka församlingen i Rom – som grundats av andra personer – men att han hitintills alltid hindrats av omständig­heter. Nu ser han fram emot att äntligen få möta bröder och systrar i Kristus i imperiets huvudstad. Han kommer till dem med Kristi välsignelse i fullt mått, för att styrka dem med de andliga gåvor han har och för att de till­sammans ska få uppmuntra varandra i tron.

Men Paulus tänker större än Rom. Han längtar till Spanien. Inte för att bli solturist eller över­vintrare för vädrets skull, utan för att för­kunna evangeliet. Han ville vidare och han var medveten om vad Gud hade kallat honom till och vad som var andra lärjungars uppdrag.

Han skriver att ”nu har jag inte längre någon uppgift i de här regionerna” (15:23), det vill säga i området runt Korinth. Men det betyder förstås inte alla redan blivit kristna där eller att för­samlingen var full­komlig och att det inte fanns något för Paulus att tillföra. Tvärtom! De två breven Paulus skriver till församlingen i Korinth visar att det fanns enormt mycket att göra. Men just de uppgifterna var inte Paulus ansvar, han hade en annan kallelse som han ville slutföra. Det var ett heligt kall, en tvingande rörelse vidare.

Det betyder inte att Paulus var en verklighets­främmande drömmare, en visionär som byggde luftslott. Inte alls. Han visste att kallelsen att tjäna Gud var praktisk, vardaglig och utmanande. Själv fungerade han ju som kurir för penga­insamlingen till församlingen i Jerusalem, innan han kunde bege sig mot Rom och sedan vidare mot Spanien. Och han visste mer än de flesta att det kunde innebära motstånd och lidande att bryta ny mark.

Kom Paulus till Spanien? Nya testamentet är tyst på den punkten. Apostla­gärningarna slutar med att Paulus kommer till Rom och väntar på att hans fall ska komma upp inför kejsaren. Men tidiga uppgifter hos kyrko­fäderna, bland annat hos Klemens av Rom (cirka 96 e Kr) säger att Paulus nådde "västerns yttersta gräns" (1 Klemens 5:7), vilket vanligtvis tolkas som att han fick se drömmen om Spanien uppfylld: Att Paulus för­kunnande evangeliet om Jesus också på den iberiska halvön!

Visst behöver vi fler kristna i Sverige som sträcker sig efter mer?! Som inte nöjer sig med det som är, utan som i tro ser det som skulle kunna ske – i det som redan byggts upp eller i något nytt. Som liksom Paulus är medvetna om sin egen kallelse och fullt ut respekterar andras kallelse, eftersom vi är ett gemensamt Guds folk.