Har Jesu sista befallning blivit kyrkans största försummelse?

Efter att pandemin hade lagt sig delade Hans Jansson, tidigare pastor och föreståndare i Kungsports­kyrkan i Huskvarna, några insikter i en ledar­krönika den 11 februari 2021 här i Världen idag. Han skrev: ”Min första slutsats var att vi skulle ha lagt mer fokus på att producera självgående lärjungar.”

Om jag ska vara självkritisk tror jag att vi alltför ofta har underhållit medlemmar i stället för att forma lärjungar. Vi har kommit att fostra konsumenter i stället för producenter. Vi har alltför ofta gått till kyrkan för att konsumera en gudstjänst, i stället för att vara med­producenter. Vi har i allt för stor utsträckning varit inriktade på att få, i stället för att ge som är kyrkans huvud­uppdrag.

Den kristne filosofen Dallas Willard kallade detta i boken The Great Omission – den stora försummelsen. Han menade att kyrkan många gånger har blivit duktig på att göra människor till kristna, men sämre på att forma dem till Jesu lärjungar.

Ser vi tillbaka på kyrkans tvåtusenåriga historia framträder ett mönster. Urkyrkan levde i hemmen. Tron fördes vidare genom nära relationer där människor följde Jesus tillsammans och lärjungar gjorde nya lärjungar.

När kyrkan växte fram som institution utvecklades ledarskap, tros­bekännelser och organisationer. Mycket av detta var gott. Genom dessa strukturer har den kristna tron bevarats genom århundradena. Men historien visar också att när institutionen blivit ett mål i sig har lärjungaskapet i stort sett tappats bort.

Då har Gud gång på gång rest upp väckelser som åter fört kyrkan tillbaka till Jesu ursprungliga kallelse. Anabaptisterna, pietismen, metodismen och de stora missions­rörelserna betonade alla den personliga efterföljelsen av Kristus. Även vår tid behöver ställa frågan: Har vi låtit verksamheter, program, konferenser och aktiviteter uppta så mycket av vår kraft att det personliga lärjungaskapet fått stå tillbaka?

Glädjande nog ser vi en utveckling inte minst bland unga som börjar intressera sig för lärjungaskapet och till ett äkta Kristusliv i Jesu efterföljd. Uma Lundkvist skriver i tidningen Dagens ungdoms­panel (30 juli): ”Jag har varit i kyrkan hela mitt liv. Men sedan jag började ta tron på ett större allvar har jag längtat efter det Paulus skriver i 1 Korinthier­brevet 3:2. Där talar han om att dricka mjölk, kontra äta fast föda – alltså det som kommer efter frälsningen.Det är det jag också längtar efter. Och då krävs mer än en uppsträckt hand!” Hon fortsätter: ”För att omsätta tro till praktisk handling krävs lärjunga­träning. Jag ser ett led av mentorer framför mig – förebilder som tar täten och lärjungar som har någon att ta rygg på.”

Underbart att höra Uma uttrycka denna längtan. Vi är övertygade om att hon inte är ensam. Många troende bär på en djup önskan att inte bara kalla sig kristna, utan att verkligen vara Jesu lärjungar – att leva efter och praktisera Guds ord med hela sitt liv.

Om vi vill se förnyelse i våra församlingar behöver vi åter sätta lärjungaskapet i centrum. Jesu uppdrag var aldrig främst att samla åhörare, utan att forma lärjungar som lever i lydnad mot honom och hjälper andra att göra detsamma. Vår bön är att se fäder och mödrar resas upp för en tid som denna. Vi längtar själva efter att få vara delaktiga i en genom­gripande lärjunga­rörelse.

Program kan aldrig ersätta relationer. En full kalender och människor som bara pratar formar inte automatiskt mogna lärjungar. Människor formas när de får gå tillsammans med någon som själv följer Kristus och som med sitt liv visar i praktisk handling. Det är så Jesus gjorde, och det är så hans församling är kallad att göra – lärjungar som gör lärjungar.

Det betyder inte att alla verksamheter är fel. De kan, med en tydlig vision, vara värdefulla redskap. Men när redskapen och en verksamhet blir viktigare än uppdraget har vi tappat riktningen.

Syftet är att som Kristi Kropp återvända till uppdraget Jesus gav oss och låta lärjunga­skapet bli en naturlig del av församlingens vardag. Jesus sa ”Lär dem att hålla allt som jag befallt er.”

Församlingens framtid handlar inte främst om hur många samlingar vi arrangerar, utan av hur många människor som formas till Jesu lärjungar och som i sin tur gör nya lärjungar.