Avfärda inte nya Estonia­rapporten som konspiration – titta på siffrorna

”Sanningen ska göra er fria”, förkunnade en judisk man från Nasaret för ungefär 2 000 år sedan. En tid senare fick han frågan ”Vad är sanning?” av den romerske ståthållare som förhörde honom inför hans död.

Orden handlade om djupare saker än olycksteorier och ansvars­utkrävning eller utredningar och haverikommissioner, men har ändå viss relevans när det gäller frågetecknen kring det svenska national­traumat Estonia.

I veckan publicerade den alternativa haverikommissionen Baltic Marine Technical Investigation Group (BMTIG) en utredning som gör gällande att de stora skador som upptäckts på styrbord sida av Estonia inte kan ha uppkommit i samband med bottenstötning. Vissa personer kanske suckar och tänker: ”Räcker det inte nu? Är inte den där olyckan redan utredd till leda?”

Men för den som levt med traumat varje dag sedan den ödesdigra septembernatten 1994, som har upplevt sig nonchalerad av myndigheter och inte får ihop sina egna minnen med den officiella teorin, är det inte lätt att bara gå vidare och stoppa huvudet i sanden.

”Det är väldigt, väldigt smärtsamt att tänka att vi ska få leva vidare utan att få bättre svar på frågorna”, sade överlevaren Anders Eriksson under ett seminarium om Estoniakatastrofen förra året.

Därför är det välkommet att BMTIG, med marinteknikexperten Johan Ridderstolpe i spetsen, har gjort en mycket omfattande studie om hur det kan ha gått till rent tekniskt när Estonia sjönk.

För den som inte är ingenjör eller fysiker framstår mycket av den långa rapporten som rena grekiskan, men en sak är tydlig: Genom beräkningar har man kommit fram till att de stora hål som finns på styrbord sida måste ha kommit till genom en kollision vid vatten­ytan innan Estonia sjönk och att det var dessa skador som orsakade hennes förlisning.

Detta har man kommit fram till genom att titta på hur mycket energi som skulle krävas för att åstadkomma dessa skador. När Estonia sjönk var det aktern som slog i botten först – vilket även Statens haveri­kommission uppger – och efter det fanns det inte tillräckligt med energi för att orsaka de omtvistade skadorna, menar experterna.

Därmed går man på tvärs mot den officiella haverikommissionen som 2023 meddelade att man inte såg några tecken på kollision, men att man däremot hade hittat berggrund som matchade hålforma­tionerna. Haverikommissionen, som ska presentera sin slutrapport nu på tisdag, hänvisar dessutom till undersökningar som gjorts av Tallinns tekniska universitet som gör gällande att det troligtvis var botten­stötningen som orsakade skadorna.

Så vem har då rätt? För att vi ska få reda på det bör vi inte avfärda den nya rapporten som ”konspirationsteorier”, eller likt vissa medier kalla alla alternativa hypoteser för ”myter”. Inte heller bör vi – som regeringen Carlsson ville göra med Estonia 1995 – försöka ”begrava den i betong”. I stället bör vi ta upp den i ljuset och uppmuntra varje ingenjör och professor som förstår sig på sjunkförlopp och megajoule-siffror att räkna på saken. Både Statens haverikommission och BMTIG är ju övertygade om att det var aktern som slog i botten först, så frågan som kvarstår är: Fanns det tillräckligt mycket energi kvar för att orsaka hålen eller inte?

Estoniaförlisningen omgärdas av en lång rad frågetecken, och alla kommer sannolikt inte få sina förklaringar, men ifall vi får svar på frågan om hålen kommer vi troligtvis en bit närmare sanningen. Matematik ljuger som bekant inte.