Bland politiker, proffstyckare i media och även bland oss vanliga dödliga förekommer ofta uttrycket att "religion är en privatsak". Här finns två krafter som tillsammans skapar en negativ synergi. Det finns de som vill att religion inte ska få plats eller få synas eller höras i det offentliga rummet. Religion och politik hör inte samman, säger man. Man får exempelvis vara kristen men bara hemma eller i kyrkan.
Men det finns även krafter bland troende som drar ner religionen till något ytterst individuellt och privat. Det är min biljett till himlen. Jesus är min privata terapeut som låter mig landa mjukt. Vi har vår bönegrupp men vi har inget engagemang för religionsfrihet i arabvärlden eller för demokrati i Sverige.
När timida kristna privatiserar sin tro och när sekularister försöker bannlysa tro från det offentliga rummet så förlorar demokratin, religionsfriheten och utvecklingen av det goda samhället.

Det finns flera falsarier i denna självpåtagna och påtvingade privatisering av kristen tro. Gud är rättvis och barmhärtig och han älskar rättvisa och barmhärtighet. Den bibliska historien och kyrkans historia är full av gudasända profeter som talade om vikten av och kämpade för rättvisa och barmhärtighet. Och dessa två saker är politikens kärna, grunden för det goda samhället, samt statens primära uppgifter. Hur kan vi som kristna distansera oss från Guds karaktär och hans passion för människor och samhällen?
Kristen tro kan inte vara privat och instängd, lika lite som om Guds kärlek inte skulle ta sig uttryck i att "så älskade Gud världen att han sände sin enfödde Son". Gud privatiserade inte sig själv – han engagerade sig. Sann tro engagerar sig för människors väl och ve; som andliga, fysiska, psykiska och sociala varelser. Sann gudstjänst enligt Bibeln är bland annat att ta sig an de svaga, de maktlösa, de sårbara.
Det andra falsariet kommer från dem som vill tvinga in religionen i en privat sfär. De har inte förstått vad grunden är för religionsfrihet, som även FN-deklarationens paragraf 18 förklarar. Man har rätt att ha en tro, och att uttrycka den enskilt och tillsammans med andra. Det finns inget som begränsar detta till en privat sfär. De som säger "religion är en privatsak som inte ska påverka politik" våldför sig på religionsfriheten.

Vidare verkar dessa heller inte förstå grunderna för politiska processer i en demokrati. Man har en övertygelse, en livsåskådning, en vision för det goda samhället och kanske även förebilder.
Det kan vara Marx, Keynes, Jesus, Milton Friedman, Obama, William Wilberforce, Muhammed, Mona Sahlin, Ronald Reagan, Mao, Nelson Mandela, Fidel Castro, eller Vladimir Putin. Eller en osalig eller salig blandning av dessa. Men någon form av tro, värderingar och övertygelse ligger till grund för politiskt engagemang.
Varför skulle just kristen tro, kristna värderingar och övertygelser inte få ligga till grund för politiskt engagemang? Varför är det tillåtet att ha Mao, Castro och Hitler som förebilder men inte Jesus eller bibliska profeter?
Den borgerliga alliansen vill gärna privatisera medan de rödgröna hellre vill förstatliga. Men kristen tro ska varken privatiseras eller förstatligas. Däremot ska kristen tro verka i det offentliga rummet – för Guds och människors skull.Mats Tunehag
ledarsidan@varldenidag.se