När skomakaren som blev missionär, William Carey från England, kom till Indien år 1793 fanns det en sed som kallades "sati", änkebränning. Den existerar inom en hinduisk tradition och innebär att om en man dör, kan änkan brännas levande med honom. Änkan skulle teoretiskt vara fri att välja att följa sin man i döden, men i praktiken förekom ofta påtryckningar och tvång.
Carey ansåg att denna praxis var avskyvärd och borde avskaffas och förbjudas. Han var en evangelikal reformator och han samarbetade med andra evangelikala reformatorer som William Wilberforce, som var parlamentsledamot i England och instrumental till slavhandelns avskaffande.
Carey, Wilberforce och andra kristna arbetade oförtrutet för änkebränningens avskaffande, och gradvis förbjöds sati i den brittiska kronkolonin. Men än in i våra dagar förkommer sati i Indien, faktiskt även under senare år – om än bara i enstaka fall.
Men varför skulle inte änkebränning tillåtas i Sverige, Holland eller Storbritannien? Vad finns det för skäl att inte tillåta det?
De som förespråkar rätten till sin egen död – dödshjälp – har egentligen inga möjligheter till motargument för änkebränning. Om man har rätten till sitt eget liv – sin egen död – varför skulle då kvinnor förbjudas att följa sina män i döden om de så önskar?
Dödshjälpsdebatten är förrädisk. Man talar om rätten till sitt eget liv, sin egen död. Det låter ganska bra och rimligt, men logiskt och konsekvent finns det då inget som skulle hindra att man även propagerade för och införde änkebränning.
Premiärminister Gordon Brown varnade denna vecka för legalisering av dödshjälp. Han menar, att oavsett vad man skapar för lagar och regler som tillåter dödshjälp, skapar man samtidigt en orimlig och oacceptabel press på sjuka och gamla. Han varnade även för att ge läkare och sjuksköterskor möjligheter att assistera i dödshjälp, då det skulle leda till minskat förtroende för sjukhuspersonal.

Änkebränning, dödshjälp och abort handlar om liv och syn på liv. Utifrån ett kristet perspektiv är livet inte "vårt", utan liv har blivit oss givet. Alla människor är skapade av Gud, till Guds avbild, och livet är en gåva och har ett värde som är förankrat bortom oss själva.
När vi tar oss rätten till vårt liv/död, nedvärderar vi livet och skapar oerhörda risker för sjuka, gamla, svaga och ofödda.
Jämför även dödshjälpsförespråkarnas argument med Moder Teresas arbete. Hon vigde sitt liv åt de sjuka, svaga och döende i Kolkata. Hennes respons på deras lidande och problem var grundat på rätten till liv. Hon belönades med Nobels fredpris för detta. Skulle någon vilja föreslå Nobels fredspris till dödshjälpsförespråkare?
Carey, Wilberforce och andra brittiska evangelikala kristna var förkämpar i bön, skrift, offentlig debatt och i lagstiftning för att avskaffa änkebränningen. Vi bör lära av deras exempel och kämpa för livet, vilket även innebär en grundmurad hållning för livet och en aktiv medverkan i dödshjälpsdebatten.

Mats Tunehag
ledarsidan@varldenidag.se