Plånboken styr inte rösten

Plånboken styr inte röstenIdeologi är viktigare än sakfrågor för Monica. Magnus tycker tvärtom. Men båda anser att politiker måste leva som de lär.Det är en vanlig tisdagskväll när Världen idag hälsar på hemma hos familjen Lönnström Billgren. En kväll som börjar med pastamiddag i köket och slutar med talangjakt för barnen i vardagsrummet. Dessemellan ringer föräldrarna på cyklar på Blocket, stämmer av tider med simledare, och planerar inför första skoldagen.
Nej, med tre barn (och fyra husdjur) skulle det i vanliga fall inte finnas särskilt mycket tid att reflektera över att vi är mitt i en valrörelse.
– Som du förstår så sitter vi inte direkt vid köksbordet och pratar politik en sån här kväll, säger Magnus och ler lite snett när han går mellan datorn, mobilen, äldste sonen och vattenkokaren.
– Fast häromdagen började jag faktiskt prata politik med Maja i bilen, tillägger han, och vänder sig mot tioåriga dottern.
– Vi såg alla valaffischer och började tala om vilka frågor som är viktigast för partierna.Vad är viktigt för er när ni funderar över hur ni ska rösta?
– Jag tittar inte på sakfrågor utan enbart på ideologi, säger Monica raskt.
– Partiernas inställning i sakfrågor varierar ju över åren, precis som ens egna sakfrågor skiljer sig åt beroende på var man står i livet. Så jag röstar ideologiskt och väljer ett parti.
För Magnus är svaret lika givet.
– Jag tittar nästan bara på sakfrågor, även om partiernas grundläggande inställning också är viktig.
Och dessa sakfrågor är, "helt utan rangordning", miljö, ekonomi, skola, entreprenörskap och teknikutveckling.
Däremot vill han gärna se konkreta visioner, även inom lokalpolitiken.
– Jag hade utan en sekunds tvekan lagt min röst på det parti som haft som mål att 10 procent av stockholmarna ska cykla till jobbet. Att vilja satsa 22 miljoner kronor på cykelbanor är inte riktigt samma sak, säger Magnus.

Bägge fäster stor roll vid person inom politiken.
När Monica valde att lämna Folkpartiet för Miljöpartiet för några år sedan, var det bland annat för att personer hon upplevde som helgjutna i sin politik lämnade partiledningen.
– Jag är nog liberal i själen. Men jag tycker att Folkpartiet har förfallit steg för steg sedan Bengt Westerberg och Peter Örn slutade. Dessutom tappade de miljöfrågan. De jag känner som är med i Miljöpartiet känns som sanna och genuina människor.
– Det är människorna som i slutänden gör något, som levererar, stämmer Magnus in.
– Det ska kännas att en politiker har en riktning och inte bara är reaktiv.
Mona Sahlin är exempelvis ett skäl till att han inte lär rösta rödgrönt i år.
– Jag vill inte ha henne som statsminister. Förlorar S igen så kanske vi får se (landstingsrådet) Ilja Batljan som partiledare i stället, och det vore toppen.

Varken Magnus eller Monica tycker att den primära skiljelinjen i politiken går mellan vänster och höger längre, även om deras yrkesval leder tankarna åt två olika block: Monica arbetar med bistånd, medan Magnus är egenföretagare och produktledningskonsult.
Magnus ser snarare både S och M som "betongpartier som mest vänder sig till storföretagen och de gamla väljarna", och välkomnar valrörelsens lite spretiga utspel som uppfriskande.
– Sossarna ska ha butler i tunnelbanan, moderaterna kallar sig arbetarparti, KD kör med humorfaktorn; det är ett spännande val där partierna inte verkar lika låsta i sina givna positioner, säger han, påtagligt road.
Även om vare sig Monica eller Magnus styrs av "plånboksfrågor", påverkas familjens liv av både familjepolitik och fastighetsskatter. Framför allt har livet blivit dyrare efter flytten till hus.

Men det som Monica följer och tampas med till vardags är biståndspolitiken, som just nu avkräver henne en oändlig räcka av revisioner och resultatredovisningar. Sedan drygt ett år är hon programhandläggare på Shia, som är handikappförbundens biståndsorganisation.
– Där finns folk av alla politiska schatteringar, inte bara vänstermänniskor, säger hon.
– Man förenas ju av att man själv eller någon i familjen har en funktionsnedsättning, och det kan hända vem som helst.
Den som har en funktionsnedsättning i Monicas familj är nioårige sonen Måns, som är bäst i klassen på sin särskola och som för dagen är både robot, busfrö och beställare av en ny cykel.
– Vi har stöd i hemmet för honom, och han åker taxi till skolan varje dag. Men man behöver nästan vara högutbildad för att klara av alla turer med att söka assistens, säger Monica, som inte tror att just det dilemmat skulle förbättras av något särskilt parti.Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se