Nyligen hölls Pride i Washington DC. I en film intervjuas två unga tjejer som är med på festivalen. På frågan när de visste att de var gay svarar en av dem (och nu gäller det att hänga med i alla nya prefix framför vår sexualitet):
”Jag tror att jag var runt tio år när jag började ifrågasätta om jag var bi, och sedan dess har det varit som ett sluttande plan eftersom jag hela tiden ifrågasatte om jag var bi, omni, lesbisk eller pan. Nu börjar jag inse att jag är queer men det började runt tio. Det var inte färdigformat, men jag insåg att det är en möjlighet. Jag är genderqueer, transmask och queer.”
Vad är transmask, undrar intervjuaren. ”Transmask är människor under det icke-binära paraplyet som identifierar sig som, eller presenterar sig som, maskulina.”
I kyrkorna står frågan om homosexuella relationer i centrum. Men det handlar om mycket mer. Det handlar om hela uppsättningen av bokstäver: hbtq, eller hbtqia+ som det numera ofta heter, där + står för ytterligare varianter. I grunden är det en ny antropologi – människosyn – som introduceras men som sällan motiveras.
Frågan har många dimensioner. En konkret sådan gäller hur kyrkans barn- och ungdomsarbete kommer att utformas utifrån den nya ideologi som redan gäller i Svenska kyrkan och som nu diskuteras i EFK. Traditionellt har utgångspunkten varit att Gud har skapat oss till sin avbild, till man och kvinna. Ska söndagsskolan i stället hjälpa barnen att, utifrån ett ändlöst antal möjligheter, utforska och reflektera över vilken sorts människa just de är vad gäller könsidentitet och sexuella intressen?
Malmö har snart sin Pridefestival. I Kyrkans Tidning lyfter två av prästerna i staden frågan om polyamori, det vill säga ”förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången”. Utifrån argumentet att Gud är kärlek önskar de vidga perspektiven från tvåsamhet till ”flersamhet”, utmana kontrollerande normsystem och lyssna till vad människor personligen menar att trohet innebär. Startpunkten är att Gud har skapat oss till en rik mångfald i sprakande regnbågsfärger.
Frågan om vad syndafallet innebar, eller vad synd är, lyser dock med sin frånvaro.
Vi står inför en ny skapelseteologi, en ny syn på äktenskap, kärlek och trohet och av vad det är att vara människa.
Vi var många som varnade för detta för mer än ett decennium sedan, när frågan om samkönade äktenskap för första gången diskuterades på allvar. Ett av våra argument var att om äktenskapet omdefinieras i en av dimensionerna, könsaspekten, så öppnas dörren för att omdefiniera även andra dimensioner, såsom antalsaspekten.
Där är vi nu.
Argumentet från gayrörelsen var ofta att detta inte kommer att påverka oss andra: ”Ni kan gifta er med någon av motsatt kön precis lika mycket som tidigare, det blir ingen skillnad för er. Det enda som sker är att vi också får tillgång till äktenskapet.” I dag ser vi att det inte stämmer. På köpet kom en ny bild av människan, kroppen och sexualiteten, som påverkar alla i nästa generation.
För många kristna är det smärtsamt att ta ställning i de här frågorna – och frågorna är förstås djupt smärtsamma för dem som identifierar sig som hbtq. Därför söker man efter kompromisser där kyrkan öppnar för två olika synsätt och så hoppas man att det är lösningen. Men det är naivt att tänka så.
Här står två fundamentalt oförenliga synsätt mot varandra och på sikt kommer ett av dem att ta över församlingen. Vilket det blir avgörs av vårt ställningstagande nu.