Kvittningsbråk blottar djupare problem i riksdags­systemet

Det pågående bråket om kvittnings­systemet i riksdagen har blivit en infekterad historia. Men i bästa fall skulle det också kunna bli ett upp­friskande bidrag till det större samtalet om Sveriges styrelse­skick. 

Kvittningssystemet har varit en smidig lösning när leda­möter på grund av sjukdom eller privata angelägen­heter inte har kunnat delta i en omröst­ning i riksdagen. Men det har också kunnat brukas när leda­möter inte har kunnat ställa sig bakom parti­linjen, och då kunnat kvitta ut sig i tysthet och bevara sitt samvete.  

På det ytliga planet är den aktuella frågan enkel: Sverige­demokraterna har brutit mot en ingången överens­kommelse – ett ömse­sidigt för­troende där både vänstern och högern har kunnat utarbeta en praktisk hantering av voterings­situationer. Därför står riks­dagens partier just nu inför ett oförutsäg­bart läge där partierna inte riktigt vet hur man ska lösa åter­stående omröstningar innan riks­dagen stänger inför valet.

Men frågan rymmer samtidigt en djupare problematik. Regeringen Kristersson har en majoritet bakom sig, och bör därför räkna med att kunna få igenom sina förslag i kammaren. Det normal­läget störs dock av att riks­dagen nu har fått fler politiska vildar än någonsin. Miljö­partiets grupp­ledare har erkänt att hon har kontaktat en avhoppad SD-ledamot för att diskutera hur hon skulle rösta, och balansen i kammaren har därmed uppen­bart rubbats.

Jimmie Åkesson har medgett att han förstår kritiken, och att lösningen att kalla in två utkvittade SD-ledamöter för att rädda regeringens förslag inte var optimal. Men han säger också att ingen annan lösning heller hade varit optimal. Detta illustrerar ett av politikens dilemman: ibland uppstår situationer där det inte finns någon perfekt lösning, och partierna måste finna en praktisk kompromiss.

Det uppkomna läget har blottlagt ett inbyggt problem i det svenska politiska systemet, där två mot­stående intressen kan komma i konflikt med varandra. Kvittnings­systemet har upp­kommit informellt, eftersom partierna har behövt ordna en lång­siktigt fungerande praxis där de kan lita på varandra vid voteringar. Men vi har också ett system där ledamöter i formell mening sitter på ett personligt mandat, samtidigt som väljarna röstar på partier och väntar sig att val­resultatet ska åter­speglas i kammaren. Detta system ställs på sin spets när leda­möter hamnar i konflikt med sitt parti och utövar sin lagliga rätt att agera helt fritt. Sådana situationer är långt­ifrån idealiska; vi minns förra mandat­periodens kaotiska situation där Social­demokraterna tvingades föra enskilda för­handlingar med den avhoppade V-ledamoten Amineh Kakabaveh för att få igenom sina förslag. 

Just nu har Moderaterna två vildar och Social­demokraterna en, sedan Jamal ej-Haj tvingats bort efter islamistiska kopplingar. Men det stora problemet ligger på ytter­kanterna. SD har förlorat tre leda­möter, och Vänster­partiet lika många – en mycket stor andel för ett så litet parti. Det är tveklöst ett svaghets­tecken för partier att förlora leda­möter på det sätt som skett den här perioden, och om man så vill: ett styrke­besked för de partier som inte sett sina leda­möter förvandlas till politiska vildar. 

Det åligger därför partierna att på kort sikt lösa resten av mandat­perioden på ett så vuxet sätt som möjligt, och på längre sikt vaska fram mogna politiker som inte hamnar i skandaler, destruktiva kopplingar eller på annat sätt gör sig omöjliga som parti­företrädare. Det kravet måste folket kunna ställa på de partier som väljs att vara folkets främsta företrädare.