Gästledare
Även public service är en maktspelare som behöver granskas
Publicerad
Kvartal har avslöjat att public service under lång tid varit med och finansierat de förtroendemätningar som sedan används för att legitimera den egna verksamheten. Det väcker frågor som går betydligt djupare än metodval och statistik. I grunden handlar det om makt – och om vad som händer när makt börjar granska sig själv och presentera resultatet som objektiv sanning.
I Bibeln är detta ett välkänt varningstecken. Kungar som omger sig med ja-sägare, religiösa ledare som hänvisar till sin egen fromhet och system som långsamt slutar lyssna på röster utanför den egna kretsen. Problemen börjar sällan med illvilja. De börjar med självförtroende. Med övertygelsen om att den egna positionen är så god, så nödvändig, att den inte längre behöver prövas i öppenhetens ljus. Det är då gränsen mellan självkritik och självbekräftelse börjar suddas ut.
Makten behöver tillåta sig att granskas utan att alltför snabbt avfärda kritiker.
När starka institutioner hänvisar till mätningar de själva varit med och beställt, delfinansierat och därefter använder som argument inför politiker och allmänhet, uppstår ett cirkelresonemang. Resultaten kan vara tekniskt korrekta, men trovärdigheten försvagas. Människor känner igen ett självbekräftande system. De märker när transparensen är selektiv, när avgörande sammanhang utelämnas och när presentationen av ”folkopinionen” i praktiken bygger på ett bristfälligt underlag. Det som presenteras som neutral information riskerar då att uppfattas som strategisk kommunikation.
Den kristna traditionen är ovanligt klarsynt i sin syn på makt. Den utgår inte från att makthavare alltid är onda eller illvilliga, men den räknar kallt med människans benägenhet till självrättfärdigande. Just därför är profeterna så centrala. De var inte revolutionärer som ville rasera varje institution, utan nödvändiga korrigerande röster som påminde makten om dess ansvar inför Gud, inför sanningen och inför dem som inte längre blev hörda. Deras uppgift var att bryta illusioner – även när dessa illusioner var bekväma och socialt accepterade.
Efter Kvartals avslöjande har vissa invänt att kritiken är överdriven eller politiskt motiverad, och att mätningarna fortfarande håller hög kvalitet. Men den invändningen missar kärnproblemet. Frågan gäller inte enbart metod, utan oberoende. När den som granskas också är med och finansierar granskningen uppstår en intressekonflikt som i sig riskerar att undergräva förtroendet - oavsett hur noggrant arbetet utförs.
Makten behöver tillåta sig att granskas utan att alltför snabbt avfärda kritiker. Ett samhälle som inte tål att dess mest inflytelserika aktörer granskas öppet rör sig bort från en sund demokratisk kultur. Och en offentlighet där legitimitet definieras genom självbekräftande siffror riskerar att bli sluten, moraliserande och blind för det växande misstroendet i samhället. Misstro uppstår inte i ett vakuum – den växer när människor upplever att spelreglerna inte gäller lika för alla.
Det är inte önskvärt med försvagade gemensamma institutioner eller ökad misstro i samhället. Botemedlet stavas förtroende. Frågan är om vi verkligen tror att förtroende kan mätas fram, eller om det måste förtjänas genom konsekvent öppenhet och självkritik. Förtroende som bygger på transparens är långsamt att vinna men svårt att rasera; det som byggs på slutna kretsar och selektiv redovisning förtjänar inte fullt förtroende.
När makt börjar mäta och bekräfta sig själv behövs röster som sakligt men orubbligt säger: sanningen kräver mer än höga siffror. Den kräver integritet. Och integritet kan aldrig produceras genom opinionsundersökningar – den måste levas.
