I partiledardebatten i SVT i söndags dök det där lilla ordet upp igen i en fråga från debattledarna: Har ni varit naiva? Få personer önskar att ordet naiv ska ge oss associationer till de ledande politikerna. Ändå är det just så det blivit.

Svenska akademins ordlista definierar naiv som ”omedveten som ett barn”. Den omedvetenheten om världen och dess komplexitet är bakgrunden till att vi har en 18-årsgräns när det gäller rösträtt. Men det är förstås fritt fram att vara naiv i tänkandet långt efter den födelsedagen.

De senaste veckorna har vi återigen mött rubriker om hur det svenska välfärdssystemet dräneras på pengar. En man påstods ha dött i Irak och hans familj fick därför efterlevandestöd – trots att mannen var vid liv under ny identitet och gift med sin egen änka! Lurendrejeri på ett mer systematiskt sätt har också avslöjats och handlar om kriminella grupper som utnyttjar assistansersättningen och på felaktiga grunder tillskansar sig miljardbelopp.

I bakgrunden till anklagelserna om naivitet ligger frågan om människosyn: att man inte på allvar utgår från den mänskliga naturens mångtydighet. Den kritiken drabbar både höger och vänster.

När Alf Svensson våren 2002 påstod att det förekom fusk med sjukförsäkringen blev Göran Persson mäkta upprörd och såg det som ett angrepp på sjuka och svaga människor. Inte finns det väl någon som felaktigt anmäler sig som sjuk och utnyttjar den svenska välfärden! Det var svårt för vänstern att ta till sig sanningen om människan i relation till välmenande bidragsregler.

I dag gäller diskussionen flera system som borgerliga politiker har infört med avregleringar och privatiseringar. Människors kreativitet och inre drivkrafter ska frigöras och fältet öppnas för individens egna val. Men här verkar det vara lika svårt för den borgerliga sidan att ta till sig sanningen att människan är densamma oavsett om det gäller bidrag eller avregleringar: Finns det möjlighet till själviskt utnyttjande så kommer den möjligheten att användas.

Utan en realistisk uppfattning om människans förmåga till både gott och ont går det inte att bygga ett fungerande samhälle.

Varför är det alltid minst två personer närvarande när kollekten i kyrkan ska räknas? Varför utser den minsta lilla förening en justeringsperson att kontrollera och skriva under protokollen innan besluten blir giltiga? Varför måste det finnas en revisor som går igenom och kontrollerar ett företags ekonomi?

Därför att ingen människa står fri från frestelsen att agera felaktigt för att uppnå egna fördelar.

Om denna insikt gäller i små sammanhang med små summor, hur mycket mer måste den då inte gälla de stora sammanhangen med de enorma summorna?

Vid det här laget borde insikten om människans inre korruption vara bevisad. Eller hur mycket mer historisk bevisföring krävs? Den som ser tio år eller hundra år eller tusen år tillbaka i tiden ser konsekvent samma sak. Människan är inte god, med några få undantag. Nej, människan är kontinuerligt en svårdefinierbar blandning av välvilja och själviskhet, av goda drivkrafter och rå ondska, av kärlek och själviskhet.

Här behöver vi hitta tillbaka till den krassa realism som möter oss i kristen tro. Människan är skapad god, men fallen i synd. Hon är Guds avbild, men har samtidigt blivit en nidbild av sin Skapare.

Det är den motsägelsefulla bilden som måste tas på allvar. Det går inte att ensidigt beskriva människan som god eller ond; båda sidorna finns hos oss. Som i Jesu ord: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor …” (Matt 7:11).