Diskutera ärligt upploppens drivkrafter och frukter

I dag lördag väntas återigen stora protester i Paris och andra franska städer, och polisen har rustat till motvärn inför möjliga våldsscener. De senaste veckornas protester har nämligen inte genomförts så som är brukligt i mogna demokratier – i ordnade led med välformulerade banderoller och relevanta förslag. I stället har de urartat i upplopp, våldsam förstörelse och plundring, och med bilar och offentliga byggnader i lågor. Det är ett kaos ovärdigt ett modernt Europa. Men det är också en frukt av de vägval vår världsdel har gjort.

Tv-bilderna från brinnande och sönder­slagna stads­miljöer i Frankrike, Italien och Albanien visar ett gemensamt drag: en total avsaknad av seriös argumentation om samhälls­frågor. De maskerade ogärningsmän som dragit på plundrings­tåg genom avenyer och vandaliserat historiska minnes­märken har inte uttryckt några budskap, utöver det rena våldets. Jo, en flagga och en slogan har faktiskt återkommit anmärkningsvärt ofta: budskapet att "befria Palestina".

Greta Thunberg har de senaste åren blivit ett åter­kommande inslag bland samhällsomstörtande rörelser. När aktivister drar ut mot Israel eller etablerade samhälls­institutioner tenderar hon att dras som en magnet till dem. Och än en gång har samma teater spelats upp där Greta obehindrat kan lägga skulden på polisen, kapitalismen eller ”sionisterna”. Här borde journalisterna rimligen ställa samma kritiska frågor som regelmässigt ställs till andra i formell eller informell maktposition.

Det är samtidigt slående hur ofta avskyn mot det judiska folket och den judiska staten blandas med ren förstörelse­lusta. Kontrasten kunde knappast vara tydligare mot andra grupper som i år har hållit offentliga, sakliga och värdiga manifestationer för Israels rätt att existera, eller Irans folks rätt till frihet. I båda fallen representeras motståndar­sidan av våldsam islamism. Och när dessa grupper blandas med vänster­radikaler i väst får vi den explosiva cocktail som de senaste veckorna har briserat i Europa.  

I samtliga upplopps­drabbade länder finns djupgående samhälls­problem. Flera protester började också i legitima krav, men togs snabbt över av anarki och destruktivitet. Det är märkligt hur gärna svenska public service-medier dröjer kvar i förskönande omskrivningar som ”student­demonstrationer”, trots att bilderna på plundrade butiker och brinnande stadshus talar ett helt annat språk.

En hållbar lösning på Frankrikes problem tycks avlägsen. Landets politik domineras just nu av ytter­vänster och ytter­höger, där ingen tycks redo att hantera de berg av statsskuld som alla ledande politiska partier bär skuld till. En läckande båt räddas inte genom att ge ytterligare bröd åt den grupp passagerare som för tillfället skriker högst, utan genom att erkänna lägets allvar och beslutsamt täta läckan. Men politikerna i National­församlingen och våldspöbeln på Paris gator har just nu långt både till ärligheten att erkänna skadan och mognaden att åtgärda den.

Inget fungerande samhälle formas genom bränning, plundring och förstörelse. De förskräckande scenerna från kontinenten illustrerar också följderna när ett samhälle överger de fyra kardinal­dygder som denna ledarsida i veckan föreslog även för Sveriges politiker: vishet, rättvisa, måttfullhet och mod.

Det dröjde en tid efter franska revolutionens blodbad och Napoleons erövringståg innan Europa kunde komma till en längre period av fred och åter­uppbyggnad. Kanske måste det bli ännu lite värre innan det blir bättre igen. Men en saklig analys av den senaste tidens upplopp bör ändå börja i att ärligt diskutera dem.