Trots skarp kritik från organisationer som arbetar mot hedersförtryck, såsom GAPF, och den annars så ovanliga partikombinationen Sverigedemokraterna och Liberalerna, valde vår förra regering att avstå från kriminalisering av kusinäktenskap. Ett beslut som den socialdemokratiske justitieministern Morgan Johansson motiverade med orden:
– Det innebär i praktiken att man förbjuder vuxna människor vem de ska gifta sig med. Om man tvingar någon till någonting, då är det redan kriminaliserat.
Nu är det inte något unikt att man med lagstiftning drar upp gränser för vem man får eller inte får gifta sig med. Enligt gällande svensk lagstiftning är det till exempel olagligt att gifta sig med ett hel- eller halvsyskon, med en minderårig eller med flera personer samtidigt. Därmed bör det också finnas hopp om att vår nuvarande regering agerar annorlunda i frågan.
Men vad har då detta för betydelse? För de flesta av oss går associationerna till genetikens område. Det biologiska problemet med kusingifte är helt enkelt kopplat till inavel, i och med att barn från nära släktingar är mer benägna än andra att födas med recessiva genetiska tillstånd.
I praktiken leder detta till signifikant högre förekomst av såväl neurologiska som hjärt- och blodsjukdomar, men även av dövhet, cystisk fibros, bröstcancer och depression. För att inte tala om den ökade risken för missbildningar samt ett i allmänhet försvagat immunförsvar – med konsekvenser inte minst för de känsliga småbarnsåren.
Det här är också huvudskälet till att Saudiarabien – ett av de länder i världen som har störst förekomst av kusinäktenskap – har infört obligatorisk screening av par med nära släktband. Något som i sin tur har fått effekten att hela 60 procent (!) av de aktuella förlovningarna har brutits upp innan äktenskapen fullbordats.
Men det finns även skäl att lära av vårt eget västerländska samhällsbygge. Och här kommer den kristna tron in som en avgörande faktor. Det visar sig nämligen att vi har katolska kyrkan att tacka för att situationen i Europa är så väsensskild från den i Saudiarabien och andra delar av Mellanöstern och Nordafrika.
Redan på 300-talet inledde kyrkan ett systematiskt arbete för att motarbeta såväl incest som kusinäktenskap. Genom att lyfta fram vikten av båda parternas samtycke började makten över det egna livet att flyttas över från klanen och föräldrarna till kärnfamiljen, något som fick omfattande konsekvenser för det europeiska samhällsbygget.
Som historikern Henrik Höjer sammanfattar situationen: ”Runt år 1500 kännetecknades stora delar av Europa av allt svagare ätt- och klansystem, monogama kärnfamiljer, relativt hög giftermålsålder och egna hushåll för nygifta. Allt detta var historiskt unikt. Andra delar av världen präglades då av polygami, klansystem och giftermål i ung ålder, där släkten hade stort bestämmande över partnerval.”
Allt fler forskare har på senare tid uppmärksammat konsekvenserna av denna skillnad mellan våra olika världsdelar. I likhet med Max Webers tes om den protestantiska etikens roll för det moderna kapitalistiska samhället kan man helt enkelt säga att en stor del av det vi förknippar med den västerländska kulturkretsen kan härledas till kristendomen i allmänhet och den kristna sexualetiken i synnerhet.
För att vara konkret: Den vision av jämlikhet och båda parternas samtycke som präglar den bibliska äktenskapsförståelsen är en avgörande förklaring till den kombination av individualism, hög tillit till främlingar och låg korruption som utmärker västvärlden i jämförelse med klanbaserade samhällen.
Det viktigaste argumentet mot kusinäktenskap i den offentliga debatten brukar vara dess förtryckande potential i relation till individen. Läs: unga flickor med invandrarbakgrund som tvingas gifta sig med nära släktingar. Även folkhälsan är förstås ett tungt vägande skäl i sammanhanget.
Men den starkaste kraften för att få till förändringar i attityden gällande äktenskap och familj tycks ändå vara praktiserad kristen tro. Kom ihåg det, nästa gång den kristna sexualetiken häcklas i det offentliga rummet!