Avgörande skillnader mellan folk­kyrka och väckelse­rörelse

För väckelse­kristna är det lätt att känna för­tvivlan över Svenska kyrkans teologiska utveckling. I ett märkligt samspel mellan politik och teologi har man rört sig i en allt progressivare riktning, och kan i mångt och mycket beskrivas som en spegel av samhälls­utvecklingen i stort – snarare än det salt och ljus som vi för­knippar med en kristen kyrka.

I ärlighetens namn ska sägas att samma utveckling kan skönjas i delar av frikyrkan, men som folk- och majoritets­kyrka sticker ändå Svenska kyrkan ut i det ekumeniska land­skapet. Det sätt som man hanterat äktenskaps­frågan på är bara ett av flera exempel på detta, även om det i dag är det mest iögon­fallande.

För kristna med frikyrklig bakgrund kan det vara svårt att förstå hur dessa skillnader mellan våra svenska kyrko­samfund har uppstått. Inte minst inne­börden i det för Svenska kyrkan så centrala begreppet ”folkkyrka” är för många höljt i dunkel. Vad betyder egentligen detta, mer än att Svenska kyrkan har betydligt fler med­lemmar än de andra kristna sam­funden tillsammans?

En liten historie­lektion kan här vara befogad. När folkkyrko­tanken i sin moderna tappning formulerades, skedde det med hjälp av två namn­kunniga biskopar: Johan Alfred Eklund (1863–1945) och Einar Billing (1871–1939). Trots att de hade olika teologiska betoningar – Eklund betonade kyrkan som national­symbol, medan Billing betonade kyrkan som nådes­förmedlare – var de överens om att folkkyrko­tanken skulle formuleras i kontrast till den frikyrkliga församlings­synen.

I viss mån var det här en praktisk nöd­vändighet: Svenska kyrkans territoriella församlings­syn står i uppenbar kontrast till fri­kyrkans förståelse av församlingen som en samman­slutning av personligt kristna. Men det fanns – och finns – också en teologisk dimension i detta. Som en av Einar Billings senare uttolkare, teologi­professor Gustaf Wingren (1910–2000), uttryckte det: Folk­kyrkan betonar den erbjudna nåden, medan frikyrkan betonar den mottagna nåden.

Alltså i klartext: Folk­kyrkan förut­sätter att majoriteten av dess med­lemmar saknar just det som fri­kyrkan ser som avgörande för sitt församlings­bygge: omvändelse och personlig kristen tro.

Därmed uppstår också en annan förväntan på den i fri­kyrkan så omhuldade församlings­gemenskapen. Som ett annat av Svenska kyrkans stora namn, biskop Manfred Björkquist (1884–1985) uttryckte det: Folk­kyrkan ska inte vara någon ”sektkyrka”. I stället ska den ”ge rum åt den individualistiska typen, som kväljes av varm bönhus­luft. Och sådan är kyrkans sköna gudstjänst under de höga valven, att ensittaren där kan vara ensam med sin Gud och ändå bäras av en församling.”

Dessa exempel och citat förklarar som synes inte bara de historiska spänningarna mellan Svenska kyrkan och den svenska frikyrklig­heten. De förklarar också många av de skillnader som än i dag består mellan dem. De förklarar även varför vår nuvarande ärkebiskop, Martin Modéus, i flera samman­hang har valt att markera att Svenska kyrkan inte är ett ”pietistiskt” samfund. Pietismen var ju den lutherska före­gångaren till den svenska frikyrko­rörelsen, och en viktig inspirations­källa för grundarna av väckelse­rörelserna EFS och Bibel­trogna Vänner.

Inget av detta ger måhända en tillräcklig förklaring till Svenska kyrkans teologiska utveckling under senare decennier. Men det visar att det inte bara är fördoms­fullt att skilja mellan folk­kyrkans och väckelse­rörelsens spiritualitet. I mer än hundra år har det som tidigare var stats­kyrkan definierat sin teologi, sin struktur och sin interna kultur i kontrast till fri­kyrkornas av Nya testamentet präglade idealbild. Och som man sår, får man som bekant skörda.