Idéer har konsekvenser. En del är omedelbara, andra får genomslag på sikt.

I samband med debatten om könsneutral äktenskapslag – den lag som sedan infördes 2009 – hördes bland annat följande resonemang: Varför kritisera det förslaget? Ingenting förändras ju för den som vill gifta sig med någon av motsatt kön. Den möjligheten kommer oförändrad att finnas kvar.

Skillnaden, menade man, blir bara att de som vill höra samman med någon av samma kön nu får tillgång till den romantiska ceremonin som en vigsel utgör och kan välkomnas in äktenskapet som samhällets viktigaste samlevnadsform.

Argumentet var att i grunden skulle äktenskapet som institution inte förändras.

Vi som argumenterade emot en förändrad definition av äktenskapet hävdade tvärtom att en sådan förändring kommer att få konsekvenser på olika områden.

Det första området gällde en relativisering av själva äktenskapsdefinitionen. Traditionellt har äktenskapet definierats utifrån art, ålder, antal, kön och släkt. Endast människor, i vuxen ålder, en man och en kvinna, som inte är nära släkt kunde ingå äktenskap. Om ett av kriterierna går att ändra så öppnar det för förändringar också av de andra kriterierna.

Enstaka röster har höjts för att införa polygami, men de har än så länge inte fått något genomslag. Men det vi sett sedan 2009 är att polyamorin – att öppet ha kärleksrelationer med flera samtidigt – snabbt har spridit sig. Det är inte förvånande om en förändrad äktenskapssyn också leder till förändrade samlevnadsmönster.

Det andra området gällde barnen. Kampanjen mot att införa en könsneutral äktenskapslag hette ”Bevara äktenskapet: mamma, pappa, barn”.

Historiskt har äktenskapet som institution varit unikt förknippat med barn och deras behov. Det har inkluderat barns rätt att få växa upp med de två människor som är dess ursprung och som de har sitt biologiska arv från. Som det står i Barnkonventionen: Barn har ”så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad”.

Med den könsneutrala äktenskapslagen har äktenskapet förlorat sin speciella koppling till barnen och blivit de vuxnas angelägenhet. Barn å sin sida har förlorat den självklara kopplingen till sitt biologiska ursprung. Sedan 2016 har ensamstående kvinnor rätt till insemination, men barnet har inte rätt till kunskap om sitt ursprung förrän det fyllt 18 år.

Mannens roll har därmed också förändrats. Den nuvarande lagstiftningen kommunicerar att en pappa inte är en väsentlig del av ett barns liv.

Så, idéer har konsekvenser.