Kristna samfund har sedan reformationen löpande förändrats, gått ihop och delats, i en ständig rörelse inom protestantismen. Hopslagningar har skett när individer eller församlingar funnit enhet i teologi eller trosutövning; delningar har gjorts när skillnader på dessa områden har blivit för stora.

Samgåenden är ofta smidiga, som när tre likartade samfund 1997 bildade ett av Sveriges nyaste samfund, Evangeliska Frikyrkan. EFK står på fyra ledord: evangelikal, missionell, baptistisk och karismatisk – en rörelse för alla församlingar som vill omfatta hela denna grundval. Församlingar som inte identifierade sig med dessa ledord fann i stället andra samfund att samverka med. EFK utökades snart också med fler församlingar, framför allt de som ville stå i en tydligare bibelgrundad rörelse, och det som förde dem från liberalare samfund till EFK var framför allt synen på äktenskapet.

Frikyrklighetens senaste stora omstöpning skedde på 1900-talet. Pingstväckelsen flammade upp, och enskilda och församlingar bröt upp från sina gamla sammanhang. Pingstförsamlingar uppstod över hela landet, gamla församlingar som omfamnade den nya väckelsen bröt sig ur och bildade exempelvis Örebromissionen – ett av EFK:s modersamfund. Inom församlingar och även enskilda familjer valde människor olika vägar, men processen var nödvändig för att varje riktning skulle kunna finna enhet i sin egenart.

På senare år har en annan stark strömning blåst genom kristenheten. Denna våg handlar dock inte om någon andlig väckelse eller återupplivande av gamla trossatser. Intrycken i vår tid har tvärtom främst hämtats från den sekulära individualismen, med sitt fokus på individens oberoende – främst uttryckt i den nya syn på sexualitet och äktenskap som fått överhanden i vår tids samhälle. Även den teologiskt liberala före detta statskyrkan försvarade dock fram tills ganska nyligen en biblisk grundsyn, men ändrade inställning när den världsliga äktenskapsbalken ändrades. Detta utbyte av grundval har därefter hastigt runnit över även till frikyrkligheten. 

I söndags ändrades Evangeliska Frikyrkans förutsättningar i grunden, när Immanuelskyrkan i Örebro röstade igenom en ny äktenskapssyn. Skiljelinjen mellan liberal och bibeltrogen kristendom har i vår tid dragits just i äktenskapsfrågan, och har i andra länder redan fått samfundsgränserna att ritas om. När örebroförsamlingen nu har bytt fåra i denna vattendelare utan att samtidigt ta konsekvensen att gå över till ett samfund som delar deras nya grundsyn, tvingar det fram en process som kan beröra hela kristenheten. 

Denna fråga kommer inte att tystna, eftersom en kompromiss inte är möjlig. Antingen står ett samfund för en människo- och äktenskapssyn som bygger på Bibeln och 2 000 års kristen tradition, eller så accepterar man ett alternativt, sekulärt grundat synsätt. Svensk frikyrka torde därför stå inför en omprövningsprocess som i slutänden kan resultera i två huvudgrupper: En liberal som kontinuerligt behöver hantera en fortsatt press att anpassa sig alltmer efter det sekulära samhället, samt en bibeltrogen som efter bästa förmåga står fast i en biblisk grundsyn på livets alla områden – inklusive äktenskap och sexualitet – och som därmed kan fokusera på sitt huvuduppdrag att gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar.

En sådan process kommer att beröra alla församlingar och individer, och den kan bli smärtsam. Men likt tidigare brytningstider behöver även vår tids kristna hantera tidens stora prövning. Den har nu inletts i EFK, som därför står inför en nödvändig uppgörelse för att stå fast i sin identitet som evangelikalt samfund.