Fokus på hudfärg sviker medborgarrätts­ideal

De senaste veckorna har mordet på Henry Nowak väckt reaktioner i Storbritannien. Orsaken är den film som släpptes av myndig­heterna efter fullföljd rättegång, som visar hur Nowak påtvingas hand­fängsel samtidigt som han förklarar att han har blivit kniv­huggen och inte kan andas. En stund därefter drar han sitt sista andetag, samtidigt som mördaren står bredvid och säger att det är han som i själva verket är offret och felaktigt anklagar Nowak för att ha använt sig av rasistiska tillmälen.

Och det är förstås här som det hela blir sprängstoff. Nowak är vithyad, medan hans mördare är mörkhyad. Och kritikerna är övertygade om att det omvända förhållandet hade lett till en annan utgång av det inträffade. Att poliserna helt enkelt var drillade i synsättet att mörkhyade människor är offer, medan vithyade är förövare.

Debatten kan på så sätt ses som en invertering av Black Lives Matter-rörelsen efter mordet på George Floyd i USA 2020. En rörelse som i sin tur blev en symbol för den identitetspolitiska ideologi som delar in mänskligheten i över- och under­privilegierade, och som knyter denna indelning till faktorer som ras/hudfärg, kön och sexuell läggning.

Om denna ideologi finns det mycket att säga. Ett av de mest intressanta inläggen från senare år är den afro­amerikanske författaren Coleman Hughes bok som på svenska heter Färgblind: En strävan bortom raspolitik (Nopolar Publishing 2025). Hughes beskriver baksidorna av de senaste årens rasinriktade identitets­politik, som alltså kan ha varit bakgrunden till polisens bemötande av Henry Nowak i Southampton.

Hughes grundläggande kritik av Black Lives Matter är att den ersätter den tidigare medborgarrätts­rörelsens stora ideal – nämligen färg­blindhet – med ett överdrivet och ofta missvisande fokus på hudfärg. Han påpekar att statistiken ger en betydligt mer nyanserad bild av sakernas tillstånd (det är till exempel klart fler obeväpnade vita än mörkhyade som skjuts av amerikansk polis), och att idéerna om kvotering och kompensation för tidigare generationers orättvisor ofelbart leder till nya (och högst legitima) kompensations­krav från dem som för­fördelas enligt det nya systemet.

Den synbarligen enkla, och tämligen självklara, principen om att alla personer och situationer ska bedömas på sina egna meriter måste därmed vara vägen framåt. Ingen människa är automatiskt offer, och ingen människa är automatiskt förövare. Just detta var också medborgarrätts­rörelsens ideal på den tid då den med stor framgång leddes av baptist­pastorn Martin Luther King.