I förra veckan möttes pastorer och ledare från Sveriges största frikyrkorörelse – Pingst fria församlingar – till sin årliga konferens. Det kan vara på sin plats att reflektera något över vad som hände under dessa dagar och vilken eftersmak dagarna gett.
När 850 pastorer och andliga ledare möttes i en starkt turbulent tid, och inte minst inom Pingströrelsen, fanns en viss spänning om detta skulle prägla konferensen. Skulle diskussioner uppstå, rättning i ledet, eller signaler om en ny linje?
Ingetdera inträffade. Konferensledningen, med pingstledaren Daniel Alm i spetsen, valde detta år att låta talarstolen domineras av internationella pingstprofiler med stor tyngd. Inte mindre än 200 internationella ledare var inbjudna.
Även om det säkert fanns en viss besvikelse hos flera att inte tydligare signaler gavs från pingstledaren, så måste det sägas att detta var en god strategi. Dessa internationella pingstledare lyfte perspektiven från den svenska ”ankdammen” och visade på vad en fräsch väckelsekristendom kan åstadkomma.
När biskopen från Etiopien, pastor Getu Ayalew, predikade på tisdagskvällen var det ingen som förblev oberörd. Han gav både ris och ros till de svenska pingstpredikanterna. Med utgångspunkt från Psaltaren 43 ropade han ut frågan varför vi inte mer intensivt söker Guds ljus och Guds sanning.
”Utan Guds vision blir det ingen mission. Det är ljuset från Gud som ska leda oss i en mörk tid. Amerikanska pastorer ber i genomsnitt fem minuter per dag, det räcker inte ens för att hantera vår egen stolthet”, konstaterade biskopen. ”Hur mycket ber de svenska pingstpastorerna”, frågade han pingstledaren Alm.
Biskop Getu tackade också svensk pingstmission för allt som gjorts på missionsfälten. ”För 63 år sedan kom en svensk pingstmissionär med sex barn utan ekonomiskt underhåll till Etiopien och för första gången hörde vi budskapet om Anden. I dag är vi 30 miljoner som talar i tungor.”
Många pastorer och ledare kände ett styng i sina hjärtan denna tisdagskväll. Frågan i bänkarna var om vi kanske har valt en fel väg när vi bytt ut våra bönedagar och bönenätter mot andra aktiviteter och mängder av teoretiska studier.
På onsdagen klev nästa gigant upp i talarstolen, doktor Denis Mukwege från Panzisjukhuset DR Kongo. När denne man, nobelpristagare och kanske världens mest kände nu levande pingstvän, talade om evangeliets nödvändiga diakoni kunde ingen säga emot. ”Man predikar inte för en hungrig människa”, dundrade denne de våldtagna kvinnornas hjälpare. ”Man ger först mat.”
Kirurgen Mukwege har sett mer ondska och grymhet än de flesta och vet att sexuellt våld är en medveten strategi hos korrupta regimer. ”Bönen är nödvändig”, sade han, ”men det måste leda till praktisk handling.”