Sommaren 2007 blev jag uppringd av en journalist på Sveriges Radio som bad mig medverka i ett inslag om konflikten mellan Israel och palestinierna. Den palestinska myndigheten hade tidigare samma sommar utkämpat ett sex dagar långt inbördeskrig i Gaza mot den palestinska terroristorganisationen Hamas. Över 160 människor hade dödats under striderna, som slutade med att den palestinska myndigheten fördrevs från Gaza (många flydde till Israel) och Hamas tog över kontrollen.
När jag under det förberedande samtalet innan inslaget berättade om den dagliga raketbeskjutningen mot Israels civilbefolkning blev dock journalisten väldigt förvånad, eftersom hon aldrig hade hört talas om detta. Misstron i hennes röst försvann varken när jag berättade att jag själv hade upplevt raketbeskjutningen på nära håll, eller när jag påpekade att det rapporterades om den i internationella medier.
Jag kom helt av mig: jag var inte förberedd på att behöva försvara ett objektivt faktum för en person som vägrade tro på mig.
Under själva inslaget fick jag sedan frågan: ”Hur kommer det här att påverka fredsprocessen?” Återigen kom jag helt av mig, liksom förstummad av den bottenlösa okunnighet och journalistiska slapphet som låg bakom den. Gaza hade övertagits med våld av en terroristorganisation, vars uttalade mål var (och alltjämt är) förintelsen av staten Israel.
Den palestinska myndighetens genomkorrumperade ordförande Mahmoud Abbas hade för sin del upplöst den palestinska regeringen, som sedan det palestinska valet i januari 2006 hade letts av Hamas-ledaren Ismail Haniya, och tillsatt en ny regering – trots att Abbas helt saknade befogenhet för detta. Det internationella samfundet hade snabbt erkänt den nya och helt odemokratiska regeringen, eftersom den ändå var att föredra framför Hamas, som nu sköt raketer mot Israel nästan dagligen.
Fredsprocessen? Vilken fredsprocess? Den med de gamla tjuvarna i Ramallah, som satt kvar vid makten i strid mot demokratiska principer och som nu hade förlorat kontrollen över nästan hälften av sin befolkning – eller den med terroristerna i Gaza, vars mål var att förinta staten Israel, döda alla judar och etablera ett muslimskt kalifat i Jerusalem? Vilken av dessa båda aktörer inbillade sig Sveriges Radio att Israel skulle kunna fredsförhandla med?
När det spända lugnet nu åter har lagt sig över Israel och Gaza efter det senaste våldsutbrottet har ”fredsprocessen” och dess diverse synonymer återigen blivit modeord bland Sveriges pinsamt okunniga journalister och politiker.
”Vapenvilan mellan Israel och Hamas är goda nyheter”, skrev utrikesminister Ann Linde på Twitter häromdagen, på sedvanligt usel engelska. ”Nu behövs full humanitär tillgång till Gaza. Sedan måste den svåra vägen att återuppta fredsförhandlingarna börja.”
Menar hon att Israel bör fredsförhandla med en terroristorganisation som uttryckligen säger att Israel inte har någon rätt att existera, och som därför motsätter sig själva idén med fredsförhandlingar? Eller syftar hon på den palestinska myndigheten, vars ordförande Mahmoud Abbas nu är inne på det sextonde året av sin fyraåriga mandatperiod och som på eget bevåg ställde in det palestinska valet den 22 maj, när han insåg att han inte ens hade stöd av sitt eget parti Fatah, och som inte har haft något inflytande i Gaza sedan 2007?
Kriget mellan Israel och Hamas i Gaza har pågått sedan 2007 och det är bara en tidsfråga innan det blossar upp igen. Det kan ske i morgon eller om fem år, men inga nyktra uppmaningar om fredsförhandlingar kommer att stoppa det, eftersom detta krig är Hamas själva raison d'être.
Frågan är bara vilken sida Sverige då kommer att stå på.