Vi är vana vid snedvridningen i svenska medier. Israel beskrivs ytterst negativt och behandlas annorlunda än andra stater i världen. Många har fastnat i en bild där konflikten mellan israeler och palestinier ses som den centrala för hela Mellanöstern, ibland rent av för världsfreden.
Denna bild har dock sakta men säkert krackelerat. I ett Mellanöstern där vi ser ett enormt hat mellan olika arabiska stater, sunni och shia, islamister mot sekulära, med ett fruktansvärt inbördeskrig i Syrien, ett Irak som nästan inte längre existerar, Irans kärnvapenambitioner och där Ryssland och Turkiet flyttar fram sina ambitioner – där är det svårt att lyfta fram Israel som det stora problemet.
I dessa covid-19-tider har dessutom Israel fått mycket positiv uppmärksamhet genom sin förmåga att framgångsrikt vaccinera sitt folk. Min 27-årige brorson i Israel fick sin första dos den 4 februari. Min 92-åriga mamma i Sverige väntar fortfarande. Tydligare än så kan skillnaden knappast göras.
Men naturligtvis kan vissa inte acceptera detta. Positiv rapportering om Israel?! Gud förbjude! Det heter ibland att anledningen till att Israel lyckats så väl med vaccinationerna är att man betalat ett överpris. Vad betyder det påståendet? Är liv viktigt eller inte? Vill vi skydda så många som möjligt eller inte? Är inte ett lands främsta uppgift just att skydda sitt land, sina gränser och sitt folk?
De flesta skulle hålla med. Är det då bättre att betala mindre och inte kunna vaccinera? Är det vad EU och Sverige gjort? Förhandlat så bra om priset med vaccintillverkarna att man har svårt att få leveranser? Jag vet vilka av dessa vägar jag föredrar.
Titt och tätt kommer också anklagelser om att Israel inte vaccinerat ”palestinier”. Ofta är det oklart vad man egentligen menar. Israeliska araber får naturligtvis vaccin som alla andra medborgare. Men det har hävdats att Israel borde vaccinerat befolkningen på Västbanken och Gazaremsan.
Argumenten har varit ganska märkliga. Att Israel har medicinskt ansvar för dem (inte sant; enligt Osloavtalet är det den palestinska myndighetens ansvar). Att WHO har begärt att Israel ska vaccinera dem (inte heller sant). Att Israel skulle ha vägrat vaccinera dem när palestinska myndigheten (PA) begärt det (inte sant; PA sade från början att man skulle sköta vaccinationerna själv och få vaccin från Ryssland).
Varför blir det då så här, att till och med när hela världen ser – eller borde se – vilket föredöme Israel är, så finns ändå den anti-israeliska reflexen där? Ja, en förklaring är naturligtvis att detta sitter väldigt djupt. Efter alla år av att ha sett Israel som ansvarigt för de flesta problemen i Mellanöstern, är det svårt för många medier och politiker att ändra sig.
Ett utmärkt exempel var den utrikespolitiska debatten i riksdagen i förra veckan. Utrikesminister Ann Linde blev hårt pressad om regeringens politik gentemot Israel, så hårt att man kunde se frustrationen i hennes ansikte. Det slutade med personliga attacker mot till exempel Lars Adaktusson (KD) och Hans Wallmark (M), i stället för sakliga svar på deras frågor och argument.
I förra veckan fick vi också ett annat svar, från journalisten och producenten Johan Romin. Han jobbade i 16 år inom public service och skrev nu på Twitter om sina erfarenheter därifrån.
Han beskriver hur han för tio år sedan skulle producera en serie som skulle visa hur journalister med hjälp av ordval och bildurval kan forma bilden av en konflikt. Man tog Israel/Palestina-frågan som exempel och använde exakt samma intervju- och bildmaterial för att göra två olika reportage: ett proisraeliskt, ett propalestinskt. Men innan sändning kallades producenterna in till cheferna för ett ”uppläxningsmöte” (Romins ordval).
De tvingades förklara sig och en av cheferna sade: ”För det vet vi ju vems fel denna konflikt är, det är Israels fel” (citat från Romin). De ville visa hur man kan skildra en konflikt från olika håll, men det fick man alltså inte göra. ”Innan programmet sändes skulle varje ord godkännas och vägas på guldvåg och varje sekund räknades så att det inte skulle vara alltför proisraeliskt. Cheferna var livrädda när programmet skulle sändas för att vi och våra anhöriga skulle råka ut för en s***storm och under en period var jag tvungen att avadda mina barn som följare i sociala medier”, skriver Romin på Twitter.
Med en sådan miljö inom public service och många andra medier, vem är förvånad att Israel beskrivs som det görs?