Oslo-avtalen var de fredsavtal som Israel och PLO slöt under 1990-talet, vilka ledde fram till skapandet av den Palestinska myndigheten (PA). Förhandlingar skulle ske parterna emellan, och inga beslut skulle tas utan bilaterala avtal. De aktuella områdena delades upp på följande sätt:

Område A: full palestinsk kontroll (cirka 17 procent av Judéen och Samarien, 100 procent av Gaza).

Område B: palestinsk civil kontroll, men israelisk kontroll över säkerheten (21 procent av Judéen och Samarien).

Område C: full israelisk kontroll (62 procent av Judéen och Samarien).

Det handlade alltså i detta läge inte om ett självständigt Palestina, utan om helt eller delvis autonoma palestinska områden i Israel!

Avtalen blev internationellt erkända och ratificerades med USA:s och EU:s underskrifter som vittnen. Men – förhandlingar uteblev på grund av palestinsk terrorism, som fortsätter till dags dato. 

Salaam Fayyad, som 2009 var PA:s premiärminister, kom på idén att strunta i Oslo-avtalen genom att ockupera mark i område C (som inte tillhörde palestinierna) och att olagligt bygga, plantera, bruka jord, borra brunnar och bygga vägar utan tillstånd. Den så kallade ”Fayyad-planen” var född, med mål att skapa en arabisk stat utan att ge efter för några krav.

Planen sattes i gång, och därför finns det i dag över 72 000(!) illegala byggnader i område C, närmare 100 kvadratkilometer mark som illegalt brukas för jordbruk, brunnar som borras utan tillstånd och illegala vägbyggen som sträcker sig som ett spindelnät över område C. 

Hur kan palestinierna genomföra detta? Jo, därför att EU, FN och andra hjälper till. EU har till exempel beslutat att stödja så kallade ”jordbruksprojekt” som en del i palestiniernas strävan att skapa ett land utan att behöva förhandla med Israel.

Vidare står EU för den juridiska hjälpen i utdragna rättsliga processer som gör det omöjligt för Israel att genomföra besluten om rivning eller förhindra brukandet av jord som inte tillhör palestinierna. Man lägger in överklaganden in absurdum så förhandlingarna dröjer och det israeliska rättsväsendet blir överbelastat och havererar.

Ett regelrätt krig. EU mot Israel. Och palestinierna behöver knappt göra något, det fixar EU!

En av de främsta organisationerna, utöver EU, som betalar för detta är den katolska ”Society of St Yves”, som verkar på uppdrag av ”Det latinska patriarkatet” i Jerusalem. St Yves säger sig arbeta för att främja mänskliga rättigheter i det Heliga landet. De hanterar omkring 700 rättsfall (liknande dem nämnda ovan), där de representerar över 2 000 palestinier – varje år.

De i sin tur samarbetar bland annat med The Jerusalem Coalition, som öppet säger sig arbeta för att delegitimisera Israel (utan att skämmas), och som i sin tur får finansiellt stöd av bland annat svenska Diakonia. 

Det handlar alltså ytterst om att skapa en palestinsk stat utan att erkänna den judiska staten Israel, utan att förkasta terrorism, utan att behöva implementera demokrati, utan att avsluta ”konflikten” och kampen mot Israel, utan att ta Israels säkerhetsbehov i beaktning, och utan att behöva ge upp önskan om att få miljontals palestinier att bosätta sig i Israel – inte ett framtida Palestina.

Den israeliska organisationen Regavim undersöker, fotograferar, dokumenterar, skriver rapporter, sätter i gång rättsprocesser mot PA, men även mot EU och inblandade icke-statliga organisationer. Press och media kallar dem för en ”ultra­nationalistisk” organisation – bara för att de bryr sig om Israels juridiska rättigheter. PA har klassat dem som en terror­organisation.

Patetiskt! Just därför läser jag deras rapporter.