Så knackar julen på dörren och året går mot sitt slut. Utöver corona har det varit ett våldsamt år, med ett krig i maj och massor av terrorattacker. I media brukar man kalla det våldets cirkel, där bägge sidor bär på ansvaret för våldet som hela tiden trappas upp, som i en cirkel utan slut.
Den bild medier målar upp är att palestiner/araber och israeler/judar har lika stor skuld – nästan. Men man tycks vilja hävda att israelerna nog är lite mer skyldiga. Är det för att de utvecklar försvarssystem mot missiler, har vapen och en stark militär, de oskadliggör folk som försöker mörda dem, de spionerar och arresterar (och på så sätt undviks stora terrordåd), de bombar iranska vapentransporter i Syrien (vars mål är Israels förintelse)? Kanske anses israelerna jobbiga för att de vägrar att bli förintade, vägrar att bli utsatta – vägrar att mördas?
Rubriker världen över skakar av besvikelse och ilska:
Under kriget med Gaza: ”Få döda israeler, många palestinier” (Israel har investerat massivt i försvarssystemet Järnkupolen, medan Hamas gömmer sig bakom civila).
Våldet i Jerusalem: ”Palestinier skjuts” (efter att de har attackerat judar med knivar och kulsprutor).
”Israel bombar i Syrien, stor förödelse” (illegala vapentransporter från Iran, vars mål är Israels förintelse, genom att bland annat förse terrorgrupper med vapen). Och så fortsätter det. Israelerna vägrar att dö och rubrikerna frustar.
FN och Human Rights Watch tycker också att israelerna är mer skyldiga. Man startar undersökningar, skriver rapporter, krystar fram resolutioner, fördömer i generalförsamlingen, liksom i många andra församlingar, stora som små. Svenska kyrkan hänger på, för de vill minsann visa världen att de också kan – fördöma Israel, alltså. Det gäller att inte missa segertåget.
Många av de israeliska araberna är av samma åsikt – att judarna är lite mer skyldiga. När Israel i maj blev anfallet av 4 000 raketer från Gaza var de israeliska araberna nära att starta ett inbördeskrig med sina judiska grannar. De hann med att förstöra tio synagogor, bränna 112 judiska hem, sätta eld på 849 judiskt ägda bilar, förstöra 673 judiska hem (utöver bränderna) och kasta sten på judar vid 5 018 tillfällen. Under ett par dagar!
Och så har vi palestinierna. Där är mediebilden att det är synd om dem för att de är väldigt ”frustrerade”. Palestinierna är så ”frustrerade” att de avvisat samtliga förslag eller förhandlingar om ett självständigt Palestina skuret ur Israel, från 1948 till dags dato. Och varje gång ett sådant förslag presenterats har palestinierna svarat med våld, eftersom de motsäger sig ”ockupationen”. De är frustrerade, och världen nickar och förstår.
Palestinierna var till och med frustrerade innan de blev palestinier – då, när de helt enkelt kallade sig för araber, eftersom en ”palestinier” var associerat med att vara jude. Araberna var så frustrerade över ett framtida demokratiskt och självständigt judiskt land att de terroriserade den judiska befolkningen i det brittiska mandatet Palestina.
Men glöm de judiska palestinierna och araberna i mandatet; araberna var frustrerade långt innan mandatet. Pogromerna på judar i Jerusalem 1895 och 1870, och i Jaffa 1876 – morden på judar måste ha berott på att man var ”frustrerad” över att judarna vägrade försvinna redan 1834, då slakten på judar i Tzfat (norra Israel) höll på i en hel månad.
Ja, listan kan bli lång. Det är nästan så man blir frustrerad!