Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Har Sverigedemokraterna fascistiska rötter? Ja. Har partiet förändrats? Mycket tyder på det. Frågan hur man ska ställa sig till att populistiska högerpartier fortsätter att dela såväl kristna som judar. (Bilden togs vid en demonstration 1991.) Foto: Claudio Bresciani/TT

Israels oönskade vänner

Israelkommentar · Publicerad 09:03, 29 nov 2018

En av de hetaste politiska frågorna för tillfället är hur man ska förhålla sig till nationalistiska populistpartier. Det kan gälla partier som har en positiv syn på staten Israel, men placerar sig utanför den politiska mittfåran. Sverigedemokraterna är ett typexempel. Partiet har en klart positiv inställning till staten Israel, emedan deras syn på invandring och främmande kulturer stöter på kritik.

Detta vet vi med säkerhet: Antisemitism och främlingsfientlighet är växande problem i Europa. Låt mig här framför allt fokusera på antisemitismen. Forskningresultaten är entydiga; antisemitism förekommer i dag såväl inom extremhögern som delar av den politiska vänstern. Ett växande fenomen är islamistisk antisemitism.

På den politiska kartan är det främst partier som Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern som uppvisar klara neo-nazistiska drag. Men antisemitiska strömningar finns även i flera etablerade partier.

Är alla partier som ifrågasätter en generös invandringspolitik och ställer sig avvisande till europeisk överstatlighet per definition antisemitiska, fascistiska eller rasistiska? I så fall blir listan mycket lång. Senast för några dagar sedan varnade Hillary Clinton för att Europa tagit in för många invandrare. Är hon fascist?

I den pågående debatten har även begreppet nationalism beskrivits i problematiska ordalag. När Sverige ansökte om medlemskap i EU var det självklart att utgångspunkten för det europeiska samarbetet var fungerande nationalstater, inte ökad europeisk överstatlighet. I dag har nationalismen närmast blivit ett skällsord.

I Sverige är den centrala frågan fortfarande hur man ska ställa sig till Sverigedemokraterna. I samtliga av Sveriges grannländer består regeringarna (eller har stöd) av partier som påminner om SD.

Hur ska man bemöta detta hot mot de etablerade partierna? Frågar man regeringskollegorna i Finland får man ett entydligt svar: ”Det bästa sättet att avradikalisera ett populistparti är att inkludera dem i regeringen.” Efter en regeringsperiod har partiet antingen förlorat en väsentlig del av sin väljarbas eller anpassat sig till den politiska mittfåran. Det är en sak att driva populistisk oppositionspolitik. Det är någonting helt annat att ta politiskt ansvar.

Inställningen till populistiska högerpartier fortsätter att dela såväl kristna som judar. Bland liberala judar och vänsterkristna verkar frågan ha ett självklart svar: Samröre med nationalistiska högerpartier är uteslutet.

När jag för några år sedan diskuterade saken med kristna och judar i Italien, var det närmast otänkbart att deras samfund skulle ha någon kontakt med Berlusconi-regeringen på grund av den Nationella alliansens medverkan däri. Partiet har ett förlutet inom den italienska fascismen. Döm av deras förvåning när Israels dåvarande president, socialisten Shimon Peres, besökte Italien och i ett av sina första möten träffade partiets ledare, Gianfranco Fini.

Peres motivering var pragmatisk i stället för ideologisk: ”Vi måste tillåta politiska partier att förändras.”

Peres motivering är intressant. Ett flertal partier med fascistisk bakgrund har med tiden reformerats så till den grad att de i dag anses fullständigt salongsfähiga. Det spanska högerpartiet Partido Popular var en gång diktatorn Francos stödparti, men tillhör i dag den absoluta mittfåran i Europa. Ingen skulle komma på tanken att diskvalificera partiet från regeringsmedverkan, trots att det en gång hade tydliga kopplingar till Franco.

För att citera Peres: Partier kan förändras.

Har Sverigedemokraterna fascistiska rötter? Ja. Har partiet förändrats? Mycket tyder på det. I dag delar SD partigrupp i Europaparlamentet med det brittiska Tory. Det skulle ha varit otänkbart för brittiska konservativa att acceptera ett parti som inte delade gruppens gemensamma värderingar.

De etablerade kristna samfundens negativa inställning till Sverigedemokraterna – rätt eller fel – verkar i dag vara en spegelbild av det politiska etablissemangets attityder. Inte heller detta är någonting unikt. När den europeiska biskopskonferensen för drygt tjugo år sedan lät utföra en studie i hur de nationella medlemskyrkorna förhöll sig till de stora framtidsfrågorna inom EU, blev resultatet en stor besvikelse. Det fanns ingen entydig gemensam kristen linje, utan medlemskyrkorna höll i stort med den egna regeringen i stället för sina systerkyrkor ute i Europa.

I den meningen påminner de kristna ledarnas stöd för de etablerade partierna i Sverige om Trumps evangelikala banerförare i USA. I bägge fallen är de kristna ledarna i första hand solidariska med det egna landets politiska etablissemang.

Det finns i dag antisemitiska strömningar båda till höger och vänster, även om etablerade partier är mer känsliga för högerextremism än vänsterextremism. Det har en historisk förklaring. De senaste hundra åren har det största hotet mot judarna i Västeuropa kommit från den nationalistiska högern. I den meningen är vårt immunförsvar automatiskt inställt på att upptäcka strömningar som påminner om det förflutna.

Men om den förre brittiska överrabbinen Jonathan Sacks har rätt, att antisemitismen muterar och tar nya former för att finna acceptans, så finns det anledning att tro att de största hoten mot judarna i dag inte enbart kommer från gamla fiender, utan från politiskt håll som vi minst av allt kunde ana.

Samtidigt får vi räkna med att partier som en gång haft en negativ inställning till judar och andra minoriteter kan byta åsikt. Kan Tyskland förändras från att ha varit det judiska folkets största fiende till att bli den yttersta garanten för ett demokratiskt Europa, så kan även andra göra det.

Är alla partier som ifrågasätter en generös invandringspolitik och ställer sig avvisande till europeisk överstatlighet per definition antisemitiska, fascistiska eller rasistiska?

Hur kan vi se på när antisemitismen tilltar?

Ledare Judar i Europa Hela 90 procent av judarna i Europa anser att antisemitismen har tilltagit de senaste fem åren. De alarmerande siffrorna presenteras i en ny studie...