Human Rights Watch (HRW) är en ekonomiskt och partipolitiskt oberoende människorättsorganisation, som grundades i USA 1978 av Robert Bernstein och Aryeh Neier. Snabbt blev organisationen global och finns i dag närvarande i länder de anser problematiska. Man påverkar genom att publicera en mängd rapporter, som blottlägger missförhållanden och övergrepp.
Så långt, allt väl.
Men, sedan 1993 leds HRW av Kenneth Roth, som har en ganska stor nagel i ögat gentemot Israel. Många av organisationens interna möten och beslut är slutna och kan därför inte granskas. Dessutom finansieras HRW av privata donationer, vilket bland annat möjliggjorde att saudiarabiska pengar kunde strömma in 2009.
Ja, ni hör ju själva hur det låter – en människorättsorganisation som granskar andra, har ”hemliga möten” och fattar ljusskygga beslut, och som finansieras av privata, suspekta intressen. Det kan ju bara gå fel – vilket det också har gjort.
Det har numera gått så fel att HRW har kritiserats av sin egen grundare, Robert Bernstein, för att ha en osund besatthet gentemot Israel, och därmed vara en direkt Israelfientlig organisation.
Och, hör och häpna: nu har HRW producerat en 214 sidor lång rapport om ”apartheidstaten Israel”. Förvånande? Knappast.
Första meningen i rapporten ger sig på att definiera Israel, något man miserabelt misslyckas med. Skulle det översättas till en svensk kontext och procentsats skulle en motsvarande beskrivning av Sverige låta på följande sätt: ”Ungefär 7,5 miljoner etniska svenskar och 8,2 miljoner norrmän lever i dag mellan Östersjön och Norska havet.”
Lögnerna, ignoransen och förvrängningarna fyller samtliga 214 sidor. Rapporten spelar rakt i händerna på alla antisemitiska, anti-israeliska, pro-palestinska och våldsamma grupper, länder och individer.
Inte en enda gång nämner rapporten något om palestinsk terror eller Israels säkerhetsbehov. Rapporten ignorerar att palestinierna har avböjt samtliga fredsförslag, ignorerar att palestinierna själva aldrig har kommit med några fredsförslag, ignorerar deras institutionaliserade hatpropaganda, ignorerar att de bröt Osloavtalen direkt genom en våg av terror mot Israel, och så vidare.
I rapporten har inte palestinierna några skyldigheter, bara rättigheter. Vad gäller Israel är det naturligtvis tvärtom. Ordet ”apartheid” omnämns cirka 200 gånger, ungefär en gång per sida.
Två dagar innan denna artikel skrivs besköts fem civila då de stod och väntade på en buss vid en busshållplats. Två har livshotande skador. Terrordådet utfördes av palestinier. Nu uppmanas palestinierna, av sin egen ledning, att radera eventuella filmer och övervakningskameror som filmade dådet för att förhindra Israel från att få fast förövarna.
Dessutom hyllas dådet officiellt av den palestinska ledningen.
Vilka är de då som ”kluddat ner” rapporten, och vilka har bidragit till denna samling lögner à 214 sidor?
Den ledande författaren är Omar Shakir, som 2016 anställdes av Kenneth Roth, trots att Shakir var en känd förespråkare för den anti-israeliska rörelsen BDS (bojkott, desinvesteringar och sanktioner). Shakirs involvering i BDS var även orsaken till att han 2019 inte fick sitt visum i Israel förlängt. Han drog detta till domstol, men förlorade.
Bidragsgivarna till rapporten är många, men ur ett svenskt perspektiv lyser ett namn fram mer än andra: Diakonia. De har, enligt rapporten, hjälpt till med juridiska frågor relaterade till rapporten. Mitt förslag är att Diakonias juridiska avdelning går och läser juridik, och då framför allt internationell sådan, med tanke på att rapporten har fel just på den punkten rakt igenom – alltså 214 sidor av juridiska fel. Inte ett rätt.
Det är ok att bli upprörd. Eller ännu bättre, ursinnig.