Var ständigt vakna och be om kraft att undfly allt som ska ske och kunna bestå inför Människosonen.
Lukasevangeliet 21:36

Världen idag

Det brittiska utträdet ur EU är del av en global trend i västvärlden, där en växande del av befolkningen vill värna om den nationella identiteten och säkerheten. Samtidigt har inte Israel inte råd att förlora sina vänner i EU:s innersta kärna. Foto: Pixabay

Brexit – bra eller dåligt för Israel?

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 22 aug 2019

Om den brittiske statsministern Boris Johnson får som han vill, och lämnar den Europeiska unionen den 31 oktober, kommer det internationella samfundet att stå inför en politisk vattendelare som med tiden kan liknas vid den Westfaliska freden 1648. 

Trots att EU-kommissionen vill tona ner konsekvenserna av ett brittiskt utträde ur EU så är en sak klar: Nu skrivs historia. Efter ett brittiskt utträde ur Europeiska unionen kommer EU aldrig mer att vara sig likt. 

Om den moderna nationalstaten kan sägas ha fått sin början med den Westfaliska freden 1648, så symboliserade undertecknandet av Romfödraget 1957, som senare utvecklades till dagens EU, en ny era i de internationella relationerna, där samarbete och överstatlighet ersatte obegränsad nationell suveränitet för att skapa bättre förutsättningar för världsfred.

Modellen har fungerat bra. Sedan ingåendet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951 har Europa (eller åtminstone de länder som tillhörde denna europeiska union) upplevt en obruten period av fred och säkerhet i snart sjuttio år. Detta att jämföra med de första femtio åren av nittionhundratalet med två förödande världskrig med dödstal som överstiger hundra miljoner.

Men med tiden räckte det inte med samproduktion av kol och stål för att förhindra nya krig. I stället började allt fler drömma om ett federalt Europa, där de viktigaste besluten skulle fattas i Bryssel och inte i de nationella huvudstäderna. Samtidigt växte missnöjet med den styrande klassen i Bryssel.

Konflikten rör, lite förenklat, den nationella regeringens val mellan att antingen prioritera den egna befolkningen eller en överstatlig humanitarianism, som inbegriper en generös och – skulle motståndarna säga – oreglerad flyktingpolitik.

I dag kan ingen längre ignorera denna nya nationalism. I tre av fyra av EU:s största medlemsländer – Frankrike, Storbritannien och Italien – vann nationalistiska partier EU-valet med bred marginal. I det största EU-landet, Tyskland, förlorade de etablerade partierna stort och Alternativ för Tyskland blev det ledande oppositionspartiet.

Hur kommer detta systemskifte att påverka Israel? Frågan sysselsätter för tillfället regeringen i Jerusalem, som inte har något lätt val framför sig. Vågar den israeliska regeringen öppna sig mot nationella regeringar som i en del fall har ett fascisitiskt förflutet? Hur ska Israel förhålla sig till de politiska krafter som bekämpar islamiseringen av Europa, med tanke på att judar och muslimer i vissa frågor, såsom förbuden mot kosher- och halal-slakt, hotas av samma repressiva lagstiftning?

Frågorna delar de politiska partierna i Israel.

I Europa har däremot den Europeiska judiska kongressen tagit ställning och konsekvent motsatt sig att till exempel Frihetspartiet i Österrike tillåts sitta i regeringen, samt riktat hård kritik såväl till Ungerns som Polens nuvarande regeringar för deras nationalistiska politik.

Samtidigt kan inte regeringen stöta bort alla sina europeiska vänner, och premiärminister Netanyahu har visat en försonlig attityd till bland annat Ungerns premiärminister, Viktor Orbán.

Den politiska spänningen fick dock en ny urladdning när den nyutnämnde israeliske utrikesministern Israel Katz under sin första presskonferens tidigare i år passade på att anklaga polackerna för att få antisemitism med modersmjölken. Den sortens retorik vinner inga nya vänner i Central- och Östeuropa, men var en klar markering om att den israeliska regeringen inte i en handvändning kan acceptera en europeisk nationalism som inte har gjort upp med sitt förflutna.

Hur hör då allt detta ihop med brexit? Det brittiska utträdet ur EU är del av en global trend i västvärlden, där en växande del av befolkningen vill värna om den nationella identiteten och säkerheten.

En sak är säker: Utan den oreglerade flyktingvågen 2015 skulle Storbritannien inte ha sökt utträde ur EU. För länder som Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen är inte EU-utträde ett realistiskt alternativ, men även för dem blev flyktingkrisen en vattendelare som fick befolkningen att reagera.

I svensk media framställs ofta den ungerska kritiken mot EU:s flyktingpolitik som ett utslag av Viktor Orbáns maktpolitik, men faktum kvarstår: Ingen annan regeringschef inom EU har i dag ett lika starkt stöd av sin egen befolkning som just Orbán.

Israel har inget lätt val. Regeringen har inte råd att förlora sina vänner i EU:s innersta kärna, det vill säga Tyskland och Frankrike. För Storbritannien, som ligger Israel nära, ligger det bästa framtidsscenariot i ett nytt gynnsamt handelsavtal med USA, samtidigt som man på det globala planet stärker relationerna till de övriga engelsktalande nationerna, såsom USA, Australien och Kanada.

Konstellationen gynnas av att såväl USA och Storbritannien som Australien har konservativa regeringar, och i Kanada förväntas likaväl det liberal-konservativa partiet vinna valet i höst. I en alltmer splittrad internationell värld kunde detta maktblock med tiden även bli ett alternativ för de EU-länder som vill söka flankstöd för sitt stöd till Israel. 

Den nationalistiska väckelsen (icke att förväxla med en andlig sådan) ser Israel som ett praktexempel på en nationalstat som trots hård internationell press har lyckats såväl bevara som förstärka den egna nationella identiteten. Men det är inte bara europeiska länder som riktar sina blickar till Israel; även gamla kulturländer såsom Kina och Indien tycker sig i staten Israel se en förebild som lyckats kombinera teknologisk utveckling med en bevarad nationell kultur.

All diplomati är dock en balansgång, och för Israelis nästa regering gäller det att balansera på en knivsegg i ett världsläge som blivit allt mer volatilt.

All diplomati är dock en balansgång, och för Israelis nästa regering gäller det att balansera på en knivsegg i ett världsläge som blivit allt mer volatilt.

Hur ska man se på månggifte?

Mot väggen Månggifte. Många personer i Gamla testamentet hade flera fruar, hur ska man se på det? Var det vanligt även på Nya testamentets tid? Och vad händer när en...

Hur ska man se på månggifte?

Mot väggen Månggifte. Många personer i Gamla testamentet hade flera fruar, hur ska man se på det? Var det vanligt även på Nya testamentets tid? Och vad händer när en...

”Gud leder våra steg när vi söker honom”

Missionsglimten Jag har nu kommit tillbaka till huvudstaden efter att ha varit i en annan del av landet. Det var en fantastisk resa där Gud beskyddade oss och ledde...

Korset är stötestenen än i dag

Serie För apostlarna var skapelseordningen, Skrifterna, Jesus och hans undervisning den samlade kunskapen om Gud som skulle bevaras och överföras till Jesu...